Tack

Dagarna går så fort. Underbara dagar. Jag frossar i mammaskapet. När jag kliver upp på morgonen är jag lycklig. När jag går och lägger mej på kvällen längtar jag redan efter dom små. Trots att dom ligger en halvmeter ifrån mej och snusar. Små leende jollrande varelser som fyller mej med kärlek.

Jag har inte bloggat på länge. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har försökt. Loggat in och suttit vid tangentbordet och bara mått illa. Det har känts fel. Det här är min plats för sorg. När jag loggar in knyter sej någonting inom mej och jag blir påmind om all sorg och allt elände som har varit. Jag får ångest. Jag mår dåligt när jag blir påmind om den sorg som många av er som läser lever med. Känslorna är så nära att det gör ont. Livet med ägglossningsstickor, sprutor, sprejer, hopplöst hopp och grymma besvikelser är över och jag är så tacksam.

Vi har inte riktigt hunnit vänja oss vid den nya situationen. Jag får nypa mej själv i armen dagligen. Ironiskt nog blev vi tillfrågade om vi ville skriva ett referensbrev för adoption. Det kändes märkligt att sitta och komponera det där brevet som vi själva så desperat behövde för mindre än ett år sedan. Vi smakar fortfarande på orden 'mamma' och 'pappa' och kallar oss fortfarande för 'husse' och 'matte' (jag lovar att vi ska sluta med det snart....). Jag är fortfarande obekväm i sällskap av gravida, en gammal ovana, och jag undrar när såren ska läka helt. En sak är säker. Jag kommer aldrig att glömma hur det känns att vara barnlös. Ingen kommer få mej att gnälla över att det skulle vara jobbigt att ha tvillingar. Hur skulle jag kunna göra det när mina vildaste drömmar har gått i uppfyllelse?

Jag har bestämt mej för att avsluta den här bloggen. Nu har en ny lyckligare tid börjat i mitt liv. Jag tänker njuta och ta vara på varje stund. Tack alla ni som har stöttat och tröstat mej den här tiden. Jag är för evigt tacksam. Jag kommer att fortsätta att följa er! Tack för mej!!

Men NU!!

Äntligen är vi åter från BB med fördubblad familj. Känslorna är omtumlande och obeskrivliga. Jag visste inte att man kunde känna såhär. Jag visste nog inte att det var riktiga barn jag bar på. Jag fattar fortfarande inte hur dom fick plats och hur det bara kan komma ut två underverk på det viset. En flicka och en pojke.

Det hela började i torsdags. Jag var kallad på den sista tillväxtkontrollen med ultraljud. Jag var för en gångs skull inte orolig för tillväxten och åkte dit med känslan av att det var i onödan. När barnmorskan tittade så visade det sej att flickan hade trillat ner på tillväxtkurvan så jag blev skickad till specialistmödravården. Väl där sprang jag på min Hepatosläkare som direkt fixade en tid för CTG och sa att jag skulle komma in till henne efteråt. CTG:et visade inget konstigt. När jag kom in till läkaren undersökte hon mej. Det visade sej att jag redan var öppen 2 cm.... Så säger hon plötsligt att hon vill sätta igång förlossningen på en gång. "Imorgon bitti har du antagligen dina tvillingar" säger hon. Jag blev alldeles chockad. "Ikväll??!!" Frågar jag som om jag inte fattat vad hon sa. "Ja", svarar hon, "om du sätter dej i väntrummet så ska jag skriva ut lite papper så att du ska få komma till förlossningen. Du kanske har lite samtal att ringa?". "Till din man kanske?" förtydligar hon när hon inser att jag ännu inte greppat vad som ska hända. Jag kliver ut på svaga ben och ringer det där samtalet jag alltidm, längtat efter att få ringa. "Det där samtalet du väntat på, det är nu", säger jag till min man som kanske blir, om möjligt, ännu mera chockad än jag. Plötsligt ska allt arrangeras. Grannar ska ta post och väskor måste hämtas, räkningar betalas..... osv osv. Sen dyker han upp på förlossningen alldeles uppe i varv. Det hela kör igång direkt han kommer. Tre barnmorskor fyller rummet och fosterhinnan på pojken spräcks genom en skalpelektrod. Bara minuter efteråt börjar värkarbetet. Lustgasen åker fram liksom alla möjliga stolar och bollar och andra hjälpmedel. Öppningsförloppet går ovanligt snabbt och barnmorskan råder oss att undvika Epidural. Det är endast en cm kvar när det börjar göra olidligt ont och dessutom ta tid. Det nya skiftet tar vid och den nya barnmorskan vill sätta in Epidural. Jag är i princip fullt öppen när den väl börjat verka. Förloppet stannar av och jag får en chans att andas ut. Nu börjar nästa skede när Epidural inte har någon verkan. Det börjar bra men när det är en dryg cm kvar tills jag får börja krysta kommer inte pojken längre. I tre timmar kämpar jag med kraftiga och täta verkar. Detta skede brukar ta någon halvtimme. Till slut tillkallas en överläkare. Hon skakar på huvudet och tittar mej i ögonen för att jag ska förstå. "Det här går inte. Vi måste ta ut dom den andra vägen. Huvudet har hamnat snett och vi vill inte ta några risker." När beslutet väl tagits får jag panik för varje värk. Jag vill inte att pojken ska pressas ihop mer om han har fastnat. På vägen till operationsrummet frågar jag hur långt det är dit. Jag räknar till fyra värkar till innan jag ligger på operationsbordet. I rummet står en massa barnläkare, narkosläkare, förlossningsläkare, barnmorskor och tar emot. Det känns som en lättnad att få ett slut på det hela. Men förlossningsläkaren får kämpa för att få ut pojken. Han har redan kommit så långt ner att hon får slita och dra. Jag känner hur hela kroppen åker fram och tillbaka på operationsbordet och det börjar bli riktigt läskigt. Vi märker hur läget blir spänt på andra sidan skynket och vi hör hur läkaren säger att vi måste få ut barnen NU! Sekunder efteråt står en kvinna vid min sida och säger "03.48, grattis". "Hörde du skriket?" Jag smälter orden så säger hon. "03.49, grattis igen". Min man ombeds följa med in efter barnen. Jag hör skrik från rummet bredvid. "Hoppas ni inte bor i lägenhet" skämtar narkosläkaren. Efter några minuter kommer min man ut och rapporterar hur vackra dom är. Och friska. Sedan kommer man och lägger barnen vid mitt huvud. Vi gråter av lycka. Plötsligt börjar jag må illa och mitt första möte med mina barn blir kort. Jag tappar i tryck och man måste ge med något för att jag ska må bättre och sluta kräkas. Efteråt åker jag till uppvaket där jag skakar i hela kroppen, kräks och mår dåligt. Jag har en övervakande sköterska med mej för att kontrollera hur jag mår. När jag väl stabilserats får min nya familj komma och sitta med mej. Jag får lägga mina barn till mitt bröst för första gången och inser att jag för första gången på många många år känner mej hel. Fullständig. Och Euforiskt lycklig. Vi ringer dom viktigaste samtalen och gråter i omgångar. Den lyckligaste stunden i våra liv.

Flickan vägde 2.270Kg (44cm) och pojken 2.730Kg (46cm). Dom är små men välmående och vi har kunnat ha dom hos oss alla 5 dygn på sjukhus. Nu har vi äntligen kommit hem och vi kan visa dom små var dom bor. Nu väntar inte livet längre. Det leker.

...och inte nu heller....

Jag trodde faktiskt att det var på gång i fredags kväll. Lite molvärk och mycket sammandragningar. Men idag känns det ganska lugnt igen. Jag antar att dom mår bra av att bo lite längre där inne. Imorgon ska jag träffa läkaren och höra hur leverproverna ser ut. Jag antar att vi kommer att få tid för igångsättning också. Det känns så definitivt. Spännande men samtidigt läskigt. Jag har känt mej ganska trygg inför förlossningen. Nu när det närmar sej blir det läskigare och läskigare.

Inga bebbar än

Idag är en stor dag eftersom jag räknas som fullgången!! Det ska firas!! Så orolig som jag har varit för missfall och tidig vattenavgång, GBS infektioner och blödningar. Nu sitter jag snarare och hoppas att det ska hända någonting. Att dom små ska visa sina små trynen äntligen. Inte minst för att jag känner att den ena bebisen har det väldigt trångt. H*n försöker nästan bryta sej ut genom magen. Klart alieninspirerad bebis. På CTG:t i morse var h*n som vanligt jätteaktiv. Jag är nästan orolig att h*n inte får någon vila. Den andra krabaten verkar ta livet lite lugnare. Jag brukar knuffa lite på de små fötterna så att h*n flyttar sej. Då vet jag att allt är som det ska. Läkaren sa att jag måste höra av mej om jag märker att det inte rör sej som det ska där inne. Det är lättare sagt än gjort. Tveka aldrig sa hon.... vilket ansvar. Måtte förlossningen komma igång snart. Inte för att ansvaret blir mindre sen....

Det närmar sej....

I måndags tog jag nya prover och precis som väntat hade dom stigit. Inte så mycket men tillräckligt mycket för att min BM skulle skicka mej till en läkare som arbetat särskilt mycket med Hepatos, som jag tydligen har fått. Igår när jag kom dit trodde jag ett tag att dom blandat ihop mej med någon annan eftersom dom genast började kontrollera blodtryck, urin och kopplade mej till en CTG i 20 minuter för att kontrollera hjärtljuden. Det kändes som att dom trodde att jag skulle föda vilken sekund som helst. Men så till sist fick fick jag träffa läkaren. Hon var jättebra och föklarade tydligt och klart vad som händer. Hon ville först ge mej någon medicin, men när hon insåg att jag var så pass långt gången tyckte hon att jag får välja hur jag vill göra. Hon tyckte nämligen att jag under alla omständigheter inte ska gå längre än v38+0 (fredag nästa vecka). När jag insåg innebörden av vad hon sa blev jag alldeles tårögd. Inte av rädsla eller oro som hon trodde, utan bara av att veta att det är max en dryg vecka kvar. Att jag snart ska få möta mina små gryn som stökat runt så mycket där inne. Att 8 år av barnlöshet kanske snart är över. Det är så stort att bara tårar kan tala.

Nu är nya leverprover och ny CTG inbokade, samt en läkarundersökning. Det känns tryggt att få tätare besök just nu med tanke på klådan. Samtidigt har jag fått tilltagande sammandragningar de senaste två dagarna, och jag känner till och från lite, lite molvärk. Jag kan inte låta bli att tänka att förlossningen kanske kommer igång av sej själv, innan fredag.
Det vore skönt att slippa bli igångsatt. I morse när jag klev ur sängen såg jag en liten blodfläck på lakanet. Först fick jag panik eftersom det är min stora skräck att plötsligt börja blöda. Sen började jag grubbla över varifrån fläcken kom. Jag kliar mej ju på nätterna och jag kan ju inte vara helt säker på att jag inte har kliat upp ett litet sår någonstans. Nu har dagen snart gått och tack och lov har jag inte blött någonting. Dessutom lever dom små om där inne så jag kan nog slappna av igen. Men lite läskigt var det.

Frisk, glad, något mera utvilad!

Så släppte eländet till slut. Nu är jag äntligen frisk! Bara att passa på att njuta.... eller? Jag har fått graviditetsklåda. Det är tydligen 5 ggr vanligare med tvillingar. Det kliar värst på nätterna. Jag vaknar av att jag ligger och kliar på armar och ben och mage. I tisdags ringde jag till min BM och hon ville att jag skulle komma in och ta prover på en gång. Leverprover och gallsyror var marginellt förhöjda. Tyvärr har klådan förvärrats sedan jag tog proverna så jag bad om att få ta nya prover imorgon. Det enda jag kan göra just nu är att försöka undvika fet mat. Det hela har fått mej att inse att det kanske inte är så långt kvar tills småttingarna kommer. Igår handlade vi en massa läsk och godis som vi tänkt ha på BB ifall att vi blir kvar ett tag efteråt. Plötsligt känns allt mera verkligt. Jag hoppas att jag slipper bli igångsatt och med tanke på klådan, att det inte dröjer så länge till. På fredag räknas jag som fullgången som tvillinggravid. Sen får vad som helst hända!

Rapport från förkylningsträsket

Fortfarande förkyld. Nu är det två veckor sedan jag blev sjuk och det tar på krafterna. Jag fick hostmedicin i fredags så äntligen sover jag lite bättre på nätterna, men det är tortyr att vara täppt i näsan såhär länge. Jag känner fortfarande inte vad maten smakar och gör mitt bästa att äta trots det. Jag önskar bara att jag fick vara gravid i lugn och ro utan att vara sjuk hela tiden. Det enda jag kan hoppas på är att jag får 1-2 veckors lugn och ro efter det att jag har tillfrisknat, utan att förlossningen sätter igång. Jag skulle behöva samla krafterna lite innan. Dessutom finns ju en del kvar att ta itu med. Men det känns inte som att det är någon förlossning på gång inom de närmaste dagarna i alla fall. Min barnmorska sa att hosta kan reta livmodern så att man får sammandragningar, men det känns inte så just nu tack och lov.