Medan livet väntar

Tack

2008-04-14T16:42:00.000+02:00

Dagarna går så fort. Underbara dagar. Jag frossar i mammaskapet. När jag kliver upp på morgonen är jag lycklig. När jag går och lägger mej på kvällen längtar jag redan efter dom små. Trots att dom ligger en halvmeter ifrån mej och snusar. Små leende jollrande varelser som fyller mej med kärlek.

Jag har inte bloggat på länge. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har försökt. Loggat in och suttit vid tangentbordet och bara mått illa. Det har känts fel. Det här är min plats för sorg. När jag loggar in knyter sej någonting inom mej och jag blir påmind om all sorg och allt elände som har varit. Jag får ångest. Jag mår dåligt när jag blir påmind om den sorg som många av er som läser lever med. Känslorna är så nära att det gör ont. Livet med ägglossningsstickor, sprutor, sprejer, hopplöst hopp och grymma besvikelser är över och jag är så tacksam.

Vi har inte riktigt hunnit vänja oss vid den nya situationen. Jag får nypa mej själv i armen dagligen. Ironiskt nog blev vi tillfrågade om vi ville skriva ett referensbrev för adoption. Det kändes märkligt att sitta och komponera det där brevet som vi själva så desperat behövde för mindre än ett år sedan. Vi smakar fortfarande på orden 'mamma' och 'pappa' och kallar oss fortfarande för 'husse' och 'matte' (jag lovar att vi ska sluta med det snart....). Jag är fortfarande obekväm i sällskap av gravida, en gammal ovana, och jag undrar när såren ska läka helt. En sak är säker. Jag kommer aldrig att glömma hur det känns att vara barnlös. Ingen kommer få mej att gnälla över att det skulle vara jobbigt att ha tvillingar. Hur skulle jag kunna göra det när mina vildaste drömmar har gått i uppfyllelse?

Jag har bestämt mej för att avsluta den här bloggen. Nu har en ny lyckligare tid börjat i mitt liv. Jag tänker njuta och ta vara på varje stund. Tack alla ni som har stöttat och tröstat mej den här tiden. Jag är för evigt tacksam. Jag kommer att fortsätta att följa er! Tack för mej!!

Men NU!!

2008-01-30T13:54:00.000+01:00

Äntligen är vi åter från BB med fördubblad familj. Känslorna är omtumlande och obeskrivliga. Jag visste inte att man kunde känna såhär. Jag visste nog inte att det var riktiga barn jag bar på. Jag fattar fortfarande inte hur dom fick plats och hur det bara kan komma ut två underverk på det viset. En flicka och en pojke.

Det hela började i torsdags. Jag var kallad på den sista tillväxtkontrollen med ultraljud. Jag var för en gångs skull inte orolig för tillväxten och åkte dit med känslan av att det var i onödan. När barnmorskan tittade så visade det sej att flickan hade trillat ner på tillväxtkurvan så jag blev skickad till specialistmödravården. Väl där sprang jag på min Hepatosläkare som direkt fixade en tid för CTG och sa att jag skulle komma in till henne efteråt. CTG:et visade inget konstigt. När jag kom in till läkaren undersökte hon mej. Det visade sej att jag redan var öppen 2 cm.... Så säger hon plötsligt att hon vill sätta igång förlossningen på en gång. "Imorgon bitti har du antagligen dina tvillingar" säger hon. Jag blev alldeles chockad. "Ikväll??!!" Frågar jag som om jag inte fattat vad hon sa. "Ja", svarar hon, "om du sätter dej i väntrummet så ska jag skriva ut lite papper så att du ska få komma till förlossningen. Du kanske har lite samtal att ringa?". "Till din man kanske?" förtydligar hon när hon inser att jag ännu inte greppat vad som ska hända. Jag kliver ut på svaga ben och ringer det där samtalet jag alltidm, längtat efter att få ringa. "Det där samtalet du väntat på, det är nu", säger jag till min man som kanske blir, om möjligt, ännu mera chockad än jag. Plötsligt ska allt arrangeras. Grannar ska ta post och väskor måste hämtas, räkningar betalas..... osv osv. Sen dyker han upp på förlossningen alldeles uppe i varv. Det hela kör igång direkt han kommer. Tre barnmorskor fyller rummet och fosterhinnan på pojken spräcks genom en skalpelektrod. Bara minuter efteråt börjar värkarbetet. Lustgasen åker fram liksom alla möjliga stolar och bollar och andra hjälpmedel. Öppningsförloppet går ovanligt snabbt och barnmorskan råder oss att undvika Epidural. Det är endast en cm kvar när det börjar göra olidligt ont och dessutom ta tid. Det nya skiftet tar vid och den nya barnmorskan vill sätta in Epidural. Jag är i princip fullt öppen när den väl börjat verka. Förloppet stannar av och jag får en chans att andas ut. Nu börjar nästa skede när Epidural inte har någon verkan. Det börjar bra men när det är en dryg cm kvar tills jag får börja krysta kommer inte pojken längre. I tre timmar kämpar jag med kraftiga och täta verkar. Detta skede brukar ta någon halvtimme. Till slut tillkallas en överläkare. Hon skakar på huvudet och tittar mej i ögonen för att jag ska förstå. "Det här går inte. Vi måste ta ut dom den andra vägen. Huvudet har hamnat snett och vi vill inte ta några risker." När beslutet väl tagits får jag panik för varje värk. Jag vill inte att pojken ska pressas ihop mer om han har fastnat. På vägen till operationsrummet frågar jag hur långt det är dit. Jag räknar till fyra värkar till innan jag ligger på operationsbordet. I rummet står en massa barnläkare, narkosläkare, förlossningsläkare, barnmorskor och tar emot. Det känns som en lättnad att få ett slut på det hela. Men förlossningsläkaren får kämpa för att få ut pojken. Han har redan kommit så långt ner att hon får slita och dra. Jag känner hur hela kroppen åker fram och tillbaka på operationsbordet och det börjar bli riktigt läskigt. Vi märker hur läget blir spänt på andra sidan skynket och vi hör hur läkaren säger att vi måste få ut barnen NU! Sekunder efteråt står en kvinna vid min sida och säger "03.48, grattis". "Hörde du skriket?" Jag smälter orden så säger hon. "03.49, grattis igen". Min man ombeds följa med in efter barnen. Jag hör skrik från rummet bredvid. "Hoppas ni inte bor i lägenhet" skämtar narkosläkaren. Efter några minuter kommer min man ut och rapporterar hur vackra dom är. Och friska. Sedan kommer man och lägger barnen vid mitt huvud. Vi gråter av lycka. Plötsligt börjar jag må illa och mitt första möte med mina barn blir kort. Jag tappar i tryck och man måste ge med något för att jag ska må bättre och sluta kräkas. Efteråt åker jag till uppvaket där jag skakar i hela kroppen, kräks och mår dåligt. Jag har en övervakande sköterska med mej för att kontrollera hur jag mår. När jag väl stabilserats får min nya familj komma och sitta med mej. Jag får lägga mina barn till mitt bröst för första gången och inser att jag för första gången på många många år känner mej hel. Fullständig. Och Euforiskt lycklig. Vi ringer dom viktigaste samtalen och gråter i omgångar. Den lyckligaste stunden i våra liv.

Flickan vägde 2.270Kg (44cm) och pojken 2.730Kg (46cm). Dom är små men välmående och vi har kunnat ha dom hos oss alla 5 dygn på sjukhus. Nu har vi äntligen kommit hem och vi kan visa dom små var dom bor. Nu väntar inte livet längre. Det leker.

...och inte nu heller....

2008-01-21T17:23:00.000+01:00

Jag trodde faktiskt att det var på gång i fredags kväll. Lite molvärk och mycket sammandragningar. Men idag känns det ganska lugnt igen. Jag antar att dom mår bra av att bo lite längre där inne. Imorgon ska jag träffa läkaren och höra hur leverproverna ser ut. Jag antar att vi kommer att få tid för igångsättning också. Det känns så definitivt. Spännande men samtidigt läskigt. Jag har känt mej ganska trygg inför förlossningen. Nu när det närmar sej blir det läskigare och läskigare.

Inga bebbar än

2008-01-18T16:22:00.000+01:00

Idag är en stor dag eftersom jag räknas som fullgången!! Det ska firas!! Så orolig som jag har varit för missfall och tidig vattenavgång, GBS infektioner och blödningar. Nu sitter jag snarare och hoppas att det ska hända någonting. Att dom små ska visa sina små trynen äntligen. Inte minst för att jag känner att den ena bebisen har det väldigt trångt. H*n försöker nästan bryta sej ut genom magen. Klart alieninspirerad bebis. På CTG:t i morse var h*n som vanligt jätteaktiv. Jag är nästan orolig att h*n inte får någon vila. Den andra krabaten verkar ta livet lite lugnare. Jag brukar knuffa lite på de små fötterna så att h*n flyttar sej. Då vet jag att allt är som det ska. Läkaren sa att jag måste höra av mej om jag märker att det inte rör sej som det ska där inne. Det är lättare sagt än gjort. Tveka aldrig sa hon.... vilket ansvar. Måtte förlossningen komma igång snart. Inte för att ansvaret blir mindre sen....

Det närmar sej....

2008-01-16T15:49:00.000+01:00

I måndags tog jag nya prover och precis som väntat hade dom stigit. Inte så mycket men tillräckligt mycket för att min BM skulle skicka mej till en läkare som arbetat särskilt mycket med Hepatos, som jag tydligen har fått. Igår när jag kom dit trodde jag ett tag att dom blandat ihop mej med någon annan eftersom dom genast började kontrollera blodtryck, urin och kopplade mej till en CTG i 20 minuter för att kontrollera hjärtljuden. Det kändes som att dom trodde att jag skulle föda vilken sekund som helst. Men så till sist fick fick jag träffa läkaren. Hon var jättebra och föklarade tydligt och klart vad som händer. Hon ville först ge mej någon medicin, men när hon insåg att jag var så pass långt gången tyckte hon att jag får välja hur jag vill göra. Hon tyckte nämligen att jag under alla omständigheter inte ska gå längre än v38+0 (fredag nästa vecka). När jag insåg innebörden av vad hon sa blev jag alldeles tårögd. Inte av rädsla eller oro som hon trodde, utan bara av att veta att det är max en dryg vecka kvar. Att jag snart ska få möta mina små gryn som stökat runt så mycket där inne. Att 8 år av barnlöshet kanske snart är över. Det är så stort att bara tårar kan tala.

Nu är nya leverprover och ny CTG inbokade, samt en läkarundersökning. Det känns tryggt att få tätare besök just nu med tanke på klådan. Samtidigt har jag fått tilltagande sammandragningar de senaste två dagarna, och jag känner till och från lite, lite molvärk. Jag kan inte låta bli att tänka att förlossningen kanske kommer igång av sej själv, innan fredag.
Det vore skönt att slippa bli igångsatt. I morse när jag klev ur sängen såg jag en liten blodfläck på lakanet. Först fick jag panik eftersom det är min stora skräck att plötsligt börja blöda. Sen började jag grubbla över varifrån fläcken kom. Jag kliar mej ju på nätterna och jag kan ju inte vara helt säker på att jag inte har kliat upp ett litet sår någonstans. Nu har dagen snart gått och tack och lov har jag inte blött någonting. Dessutom lever dom små om där inne så jag kan nog slappna av igen. Men lite läskigt var det.

Frisk, glad, något mera utvilad!

2008-01-13T11:21:00.000+01:00

Så släppte eländet till slut. Nu är jag äntligen frisk! Bara att passa på att njuta.... eller? Jag har fått graviditetsklåda. Det är tydligen 5 ggr vanligare med tvillingar. Det kliar värst på nätterna. Jag vaknar av att jag ligger och kliar på armar och ben och mage. I tisdags ringde jag till min BM och hon ville att jag skulle komma in och ta prover på en gång. Leverprover och gallsyror var marginellt förhöjda. Tyvärr har klådan förvärrats sedan jag tog proverna så jag bad om att få ta nya prover imorgon. Det enda jag kan göra just nu är att försöka undvika fet mat. Det hela har fått mej att inse att det kanske inte är så långt kvar tills småttingarna kommer. Igår handlade vi en massa läsk och godis som vi tänkt ha på BB ifall att vi blir kvar ett tag efteråt. Plötsligt känns allt mera verkligt. Jag hoppas att jag slipper bli igångsatt och med tanke på klådan, att det inte dröjer så länge till. På fredag räknas jag som fullgången som tvillinggravid. Sen får vad som helst hända!

Rapport från förkylningsträsket

2008-01-07T18:38:00.000+01:00

Fortfarande förkyld. Nu är det två veckor sedan jag blev sjuk och det tar på krafterna. Jag fick hostmedicin i fredags så äntligen sover jag lite bättre på nätterna, men det är tortyr att vara täppt i näsan såhär länge. Jag känner fortfarande inte vad maten smakar och gör mitt bästa att äta trots det. Jag önskar bara att jag fick vara gravid i lugn och ro utan att vara sjuk hela tiden. Det enda jag kan hoppas på är att jag får 1-2 veckors lugn och ro efter det att jag har tillfrisknat, utan att förlossningen sätter igång. Jag skulle behöva samla krafterna lite innan. Dessutom finns ju en del kvar att ta itu med. Men det känns inte som att det är någon förlossning på gång inom de närmaste dagarna i alla fall. Min barnmorska sa att hosta kan reta livmodern så att man får sammandragningar, men det känns inte så just nu tack och lov.

God jul

2007-12-28T19:36:00.000+01:00

Nu är det bevisat. Varannan vecka drabbas jag av sjukdom. Denna gång kraftig förkylning med feber. Jag börjar tro att jag blir straffad. För att jag äntligen är lycklig. Kanske är det samma snubbe som tyckte att jag inte skulle bli gravid som sitter där och drar i trådarna nu. Det börjar nämligen bli komiskt. De närmaste tio årens sjukd.omar samlade på ett par månader... vad praktiskt! Om det ändå kunde fungera så.... Min enda tröst är att jag hoppas att de små får ta del av lite extra antikroppar så att dom har ett bra försvar mot sjukdomar när dom föds. För det gör jätteont i magen att nysa och hosta. Jag har svårt att andas och ligger och kippar efter andan som en fisk på torra land. Det måste vara en prövning. Får inte vara för lätt.

Julhelgen var så underbart och märkligt emotionellt okomplicerad. Jag hade inte tankarna riktade på det som jag saknar utan på det som jag har. En familj som förväntansfullt väntar på de små. En familj som irrar omkring i mitt hem och vill avlasta minsta ansträngning från mitt håll. Fascination över magen som växer. Att vi snart har två indvider till i familjen. Spekulationer om när dom tänker komma ut. Även om jag är obekväm i handikappstämpeln blir jag så rörd över allas engegemang och välvilja. Det var en riktigt lycklig jul. Hoppas att ni där ute som genomlevt ännu en jul i sorgens tecken har gjort det för sista gången. Jag tänker på er.

Tillväxtkontroll

2007-12-18T16:25:00.000+01:00

Puuh. Tvillingarna har vuxit som dom ska. Vad dom har hämtat näring av vet jag inte. Dom har pendlat mellan -8 och -16% av den förväntade vikten för en bebis de senaste 6 veckorna vilket tydlligen är godkänt. Igår låg dom på -11 och -15%. Det verkar vara ganska stora felmarginaler eftersom den ena beräknas vara tyngre än sit syskon den ena dagen och lättare vid nästa tillfälle, men så länge kurvan pekar uppåt är jag överlycklig. Den ena tvillingen har sjunkit ner ytterligare med huvudet och pressas antagligen ner av sitt syskon. Man kan inte låta bli att tänka att det kanske är ett tecken på att det inte är så långt kvar. Målsättningen just nu är att det inte ska hända något förrän efter nyår.

Jag måste erkänna att jag har varit dålig på att läsa på om förlossning och jag har inte gått någon profylaxkurs. Främst för att jag inte har vågat tro på att detta faktiskt är sant. Jag har klivit in hos barnmorskan och känt mej som att jag är där på låtsas till skillnad från alla andra som faktiskt är där för att dom väntar barn på riktigt. Jag vet att jag är tjatig men man blir skadad av så många år av barnlöshetskamp. De senaste veckorna har jag på ett annat sätt vågat njuta och känna mej lugn. Barnens rum är numera 'barnens rum' och inte 'det gamla gästrummet'. Vi kliver inte in där med oro för att bli besvikna utan med förväntan och lyckopirr i magen. De bebissaker vi har blivit erbjudna av våra vänner tar vi emot utan att känna att vi kanske borde avvakta lite till. Det är en befrielse.

Mer illamående

2007-12-11T14:04:00.000+01:00

Läget är värre igen idag. Jag mår illa hela tiden och får inte ner någonting annat än lite vätska och frukt. Jag vill att det ska vara över så att jag kan hjälpa mina små att växa. Några järntabletter är det inte tal om och jag känner mej fullständigt kraftlös. Måtte dom inte ta skada av det här.

Bantningskur

2007-12-10T18:14:00.000+01:00

Precis när jag trodde att jag skulle få lite lugn och ro. Vinterkräksjuka.

Nu börjar jag kunna äta lite igen men ett tag kändes det som att de små skulle komma ut fel väg. Jag får den ena ofrivilliga bantningskuren efter den andra. Jag känner viss oro över att jag inte ökar i vikt nämnvärt, även om de små verkar växa som dom ska. Jag försöker verkligen stoppa i mej så mycket jag orkar, men det är ju inte så lätt i sånna här lägen....

Nästa tillväxtskontroll är på måndag nästa vecka. Man kan inte låta bli att vara lite extra orolig efter en sån här genomkörare.

Sportdryck

2007-12-06T14:08:00.000+01:00

Nu är jag heltidssjukskriven. Jag vill bara ligga och ta det lugnt men av någon anledning känns det som att det är mycket att fixa med. Jag vill hinna med allt på en gång eftersom jag har en bild av att jag kommer att bli halv-invalid snart. Jag borde rensa, fixa, förbereda frysta matportioner, köpa julklappar, julbaka, osv, osv. Helt enkelt göra allt det där som jag planerade innan känslan av trött-slö degighet slog till.

Igår besökte jag en tvillingmamma med ettåriga tvillingar. Jag kan inte neka till att jag får en klump i halsen. Jag längtar så att jag spricker men känner samtidigt en liten oro. Jag tror jag ska byta ut de frysta matportionerna mot sportdryck och energy bars.

Vi var på tillväxtkontroll i veckan. De små hade vuxit så som dom skulle. Dom är lite mindre än vad dom borde vara men ändå inom normalintervallet. Barnmorskan tyckte att om det ser bra ut på nästa tillväxtkontroll om två veckor så kanske vi kan glesa ut antalet ultraljud. Dessutom hade 'tvåan' vänt sej så nu ligger båda med huvudena neråt. Då finns en god chans att jag slipper kejsarsnitt. 'Ettan' (den som kommer att komma ut först) kan inte vända sej mer eftersom den ligger lite trängre än 'tvåan', så i sämsta fall kommer en att ligga med huvudet upp och en med huvudet ner. Då vet jag inte om det blir kejsarsnitt. Jag har hört lite olika rekommendationer från olika håll. Förhoppningsvis får vi lite mer information framöver....

Det finns inte ord för min lycka.

Ett ljusare skimmer

2007-11-27T11:38:00.000+01:00

Tandvärken gick till slut över och lämnade ett ljusare skimmer över livet. Jag känner mej fortfarande trött efter all sömnlöshet, dålig mat och all smärta, men det är så underbart att äntligen få njuta av graviditeten. Hela magen bubblar av små händer och fötter som trycker och sparkar och krafsar. Det finns inte ord för att beskriva den lycka jag känner.

Förra veckan var vi på det andra stora ultraljudet. Det var tio veckor sedan v19 ultraljudet så jag var lite nervös att dom skulle ha vuxit ojämt eller vara för små. Visserligen var dom lite små och avvek 15% från medelkurvan för "en-barns-graviditeter". Men samtidigt är det inom normalintervallet för graviditeter med ett barn och tvillingar är ju oftast lite mindre. Dessutom var dom precis lika stora! Det skilde 10g på uträkningarna som dom gjorde. I vilket fall är vi kallade till tillväxtkontroll om en vecka där man ska kontrollera att dom fortfarande följer tillväxtkurvan. Jag borde kanske vara mer orolig och det blir jag nog när det börjar närma sej, men samtidigt var jag så inställd på att dom skulle vara små eftersom många blir förvånade när jag säger att det är tvillingar med tanke på att jag inte ser så stor ut. Det känns i alla fall som att dom mår bra.

Nu har vi gjort våra första inköp. En liten spjälsäng från ikea med täcken och kuddar och lakan. I början får dom dela säng. Dom är ju vana vid att sova nära. I helgen möblerade vi om och förberedde ett litet barnrum. Än så länge känns det lite tomt med den lilla spjällsängen och en byrå, men vi kommer att fylla på lite eftersom. Det var så underbart att äntligen våga. Dessutom beställde vi en vagn. Vi vet ju inte när de små pyrena har tänkt komma ut men tvillingar föds i genomsnitt i v37, så det känns som att det börjar bli dags med tanke på leveranstider. Jag måste våga tro att det här kommer att gå bra men känner mej fortfarande lite rädd att jag kanske tar ut lite för mycket i förskott.

Tandelände

2007-11-13T18:49:00.000+01:00

Tandäventyren är inte över.

Det började för en vecka sedan med att jag drog ut min visdomstand. Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag aldrig klivit in hos tandläkaren den där onsdagen. Egentligen gick själva tandutdragandet smidigt. Den var liten och det gick snabbt. Efteråt hade jag ont men det gick i princip över till torsdag. Det var på fredagen eländet började. Det gjorde bara ondare och ondare. Jag trodde att jag kanske hade infektion så jag försökte nå min tandläkare för råd. Så blev jag hänvisad till tandläkarakuten. Väl där spolade man ur såret lite och tyckte att det inte såg så farligt ut. När jag gick därifrån hade jag så ont att jag inte kunde ta mej hem. Det släppte lite efter ett tag men sen blev det bara värre och värre under helgen. Till slut kunde jag varken äta eller sova (lämpligt när man är gravid....). Smärtstillande medel finns det ju inte så gott om heller. Efter helgen ringde jag till min tandläkare (och grät). Tydligen har jag råkat ut för en ovanlig komplikation i samband med tandutdragning. Det beskrivs lite uppmuntrande som "svårbehandlat smärttillstånd". Jo tack. Extra svårbehandlat när man är gravid. Dessutom drabbar det förstås i högre grad gravida (tänk om jag hade vetat....). Tandläkaren skrapade upp såret igår igen som ända lösning i hopp om att det ska bli bättre. När bedövningen släppte trodde jag inte att jag skulle överleva. De extra starka smärtstillande tabletterna jag fick hjälpte ingenting till min stora förtvivlan. Ännu en natt utan sömn har passerat. Jag får bara i mej flytande föda och känner mej rejält hungrig och samtidigt grym mot mina små, som dessutom har fått utstå åtskilliga värktabletter vid det här laget. Jag kan inte låta bli att tänka att även dom måste känna av att jag befinner mej i konstant smärta. Det här kan inte vara bra. Det värsta är att jag inte har någon prognos på när det kommer att gå över. Hur länge till ska jag orka? Hur ska jag ens orka en natt till?

Graviditetsbeskedsspöken

2007-11-08T12:51:00.000+01:00

På lördag var vi bjudna på middag till ett par som också har svårt att få barn. Eftersom vi inte hört något på ett tag frågade vi om vi verkligen skulle komma på lördag. Svaret blev besvärat. Tjejen hade fått ett graviditetsbesked och mådde dåligt.

Så konstigt att vara på den 'andra sidan'. Att vara den där gravida kvinnan som är jobbig att möta. Jag förstår så väl hur jobbigt det är att se mej. Jag skulle hata mej. Jag är precis en sån där stolt och lycklig och odräglig med putande mage. Det lustiga är att jag inte är fullständigt fri från spöken. Jag befinner mej i ett gränsland. Jag är fortfarande inte mamma även om det finns gott hopp om att det blir ändring på det snart. Jag är sådär underbart gravid som jag längtat efter att få vara så oerhört länge. Men så kommer beskeden. Graviditetsbeskeden. Jag lyckas le nuförtiden och även klämma ur mej ett grattis, och även ibland lägga till ett "vad kul!". Men tycker jag att det är kul? Nej. Jag blir fortfarande störd. Fortfarande stressad. Alla blir gravida utan minsta blinkning. Det är så det känns. Fortfarande. Samtidigt försvinner den obehagliga känslan ganska snabbt. Jag tror inte att jag reagerar såhär för att jag är missunsam. Det är reflexer som spökar. De sitter så djupt rotade att det är svårt att reagera annorlunda.

Så jag förstår våra vänner så väl. Jag önskar bara att jag kunde förmedla det till dom. Att dom inte ska bli besvärade och känna sej dåliga över att dom inte orkar. För det dom går igenom just nu är så grymt. Måtte jag aldrig må så igen.

Bebisprylförvirring

2007-11-01T08:45:00.000+01:00

Ska man verkligen behöva så mycket prylar?

Jag började gräva bland kassarna igår. Det började med andakt, det slutade i ett desperat försök att nå botten. Kläder i alla möjliga storlekar och färger. Att sortera ut storlekar och vad som var vad slutade med att jag bara blev trött. Jag såg framför mej hur jag står där med två skrikande bebisar och helt enkelt bara plockar det översta plagget i högen. Ingen tid att fundera över storlekar och hur det ser ut.

Så började jag läsa i pärmen med information från tvillingklubben. Vi gick till slut med där eftersom det är det första de tvillingföräldrar vi pratat med har tipsat om. Där fanns en lång lista med köptips och råd om vad man 'MÅSTE' ha som tvillingförälder. Överst på listan står att man absolut inte ska vänta med inköpen. Då kan det vara försent. Man vet aldrig med tvillingar. Men hur kul är det att stå med en tvillingvagn om bara den ena tvillingen klarat sej? Nja. Jag tror inte att jag är redo för sådana inköp än. Men så läser jag vidare.... räkna med tre månaders leveranstid. Orimligt.

Det är jättebra med checklistor. Särskilt när man är ute i sista stund.... Men behöver man verkligen allt?

Livstecken

2007-10-31T09:49:00.000+01:00

Jag lever och mår bra. De små också.

Jag har varit en usel bloggare. Jag ska bättra mej. Det började med sjukskrivning och att jag inte hade tillgång till dator. Sen när jag hämtade hem min dator fick jag problem med den. Nu är jag tillbaks på jobbet igen med fungerande dator men har lite svårt att hinna med allt. Jag jobbar
50%. Det går ganska bra hitills. Imorgon ska jag träffa barnmorskan och då får vi ta en ny diskussion. Hon sa att man blir sjukskriven från v28 med tvillingar. Det betyder att jag bara har en dryg vecka kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Sammandragningarna blir bättre av att jobba mindre. Jag har inte haft sammandragningar på samma sätt sedan jag blev sjukskriven vilket är skönt. Den enda dramatik jag råkat ut för är en fruktansvärd tandvärk. En visdomstand som strulat. Det var förfärligt. Jag kunde knappt svälja för att det gjorde så ont vilket i sin tur gjorde att jag knappt kunde äta eller sova. Naturligtvis började allt en fredag så envis som jag är väntade jag till måndagen med att söka hjälp. Det underlättade inte direkt att jag inte vågade ta så mycket smärtstillande. Efter snart tio dagars antibiotikakur känns det bättre men inte helt bra så jag blir tvungen att dra ut tanden.

För ett par veckor sedan träffade jag en liten bebis som föddes i v25+5. Han var jätteliten. Mamman sa att hon efteråt fått reda på att den troliga orsaken till för tidig vattenavgång var en GBS infektion. Jag fick förstås panik eftersom samma sak hände mej när jag fick missfall. Jag sov ingenting den natten. Dagen efter hade jag som tur var ett inbokat läkarbesök. Läkaren var väldigt tillmötesgående och ordnade så att jag fick göra en odling. Igen. Även denna gång var det negativt. När vi började prata om sammandragningar fick jag återigen den där frågan om det tynger nedåt bäckenet. Vad ska man svara? Jag har två småttingar i magen och det börjar förstås bli tungt.... Så hon undersökte för säkerhets skull. Det var också ok. När hon väl höll på frågade hon om vi kanske ville titta på dom. Självklart! sa vi. Hon slog på ultraljudsapparaten och började osäkert trassla med inställningar. Vi höll andan. Efter en stund lyckades hon få igång den men kunde inte vända skärmen så att jag såg ordentligt. Men lite såg jag. Hon mätte inte hur stora dom var men dom var ungefär lika stora så jag antar att dom vuxit ungefär lika mycket i alla fall. Det fanns gott om fostervatten också vilket kändes skönt att konstatera. Efteråt var jag jättelycklig. Nu är det drygt två veckor kvar till nästa stora UL. Jag kan inte vänta.

Jag blir mer och mer hoppfull om att det kommer att gå bra. Igår kom grannen med tre kassar fulla av bebiskläder. Det var ganska sent på kvällen så jag lät dom stå i hallen. Jag är väldigt tveksam till att ta in bebisprylar i huset. Det är ren vidskeplighet. Jag har bara vågat kika på bebiskläder en gång. Jag kände mej nästan lite skyldig när jag smög omkring i affären. Som om jag inte hade rätt att vara där. Men ikväll ska jag nog våga öppna de tre kassarna, andaktsfullt. Jag måste våga tro.

Stilla helg

2007-09-28T17:03:00.000+02:00

Till slut fick jag tag på BM i morse. Hon tyckte att jag skulle prata med min ordinarie BM och sa att hon skulle ringa tillbaka. Strax. Jag satt och höll mej..... och höll mej. Jag tänkte att om det skulle bli aktuellt med odling skulle jag bara sätta mej i bilen och få det gjort. Tre timmar senare ringde hon. Nu är det sent sa hon. Vi stänger snart. Du får lämna prov på måndag. Förtvivlad och besviken sitter jag nu här och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag ska ta det väldigt lugnt tills vi vet att det inte är en infektion, tyckte hon. Inte göra någonting på hela helgen. Jag gör vad som helst för att det ska gå bra, men det hade varit lite mera lugnande om jag visste att det åtminstone var en odling på gång. Vi ska åka in till akuten om det blir värre. Ett tag funderade jag på att åka i vilket fall. Sedan tänkte jag att jag skulle ta antibiotikan som jag ändå har hemma. Men än så länge är det bättre idag. Jag har knappt vågat mej utanför dörren. Bara suttit stilla. Jag är plågsamt rastlös. Men det är värt det om det hjälper. Det får bli soffan i helgen och ingen fest. Kanske slipper jag kommentarer om biologiska barn och folks teorier om tvillingfödslars ärftlighet då. Och så slipper jag ju oroa mej för vad jag inte får äta. Och så slipper jag ha annat än pyjamas på mej. Tänk, det finns massor av fördelar med detta!

Förvirrad

2007-09-26T17:26:00.000+02:00

Så var det alltså dags för läkarbesöket. Det skulle handla om tvillinggraviditet och fortsatt planering de närmaste veckorna. Trodde jag. Lite stressad kastade jag mej in i väntummet. Och väntade, och väntade. Ingen kom. Till sist, efter nästan en timme kom en stressad läkare och hämtade mej. Ungefär efter tre minuter sa hon att hon ville sjukskriva mej. Chockad och mållös frågade jag till sist om jag kanske kunde få jobba deltid. Efter allt vad du har gått igenom ska vi inte chansa sa hon strängt. Hon gick med på 50%. Sedan berättade jag att jag hade börjat få lite ont när jag går. Hon klämde på magen. Vi diskuterade sammandragningar. Till slut sa hon att hon ville att jag skulle vara hemma på heltid ett par veckor. Det hela gick på 20 minuter. Förvirrad, ledsen och något uppskrämd gick jag därifrån. Utan att veta vad jag borde göra. Lyda läkaren som är mån om att det ska gå bra, eller gå tillbaka till jobbet och hoppas att det inte händer något. Hur jag än väljer får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag jobbar för mycket, dåligt samvete för att jag jobbar för lite, dåligt samvete för att jag är dålig på att ta det lugnt, dåligt samvete för att jag drabbar mina arbetskamrater.

Jag har till slut bestämt mej för att det enda rätta är att stanna hemma. Visserligen inte helt utan dåligt samvete, men det här är det viktigaste som finns för oss just nu. Jag måste ge det chansen. Det är nu eller aldrig.

Det som gör mej bekymrad just nu är att läkaren faktiskt gjorde mej uppmärksam på sammandragningar. Jag är fortfarande osäker på om det är sammandragningar eller om det är värk som kommer för att jag växer så mycket just nu. Det kommer när jag är uppe och går men har även börjat komma när jag lägger mej för att vila. Jag klämmer och känner på magen för att se om den är hård när det kommer, men det är svårt, den är konstant hård när jag är ute och går och ofta även när jag ligger ner, beroende på hur jag ligger. Det känns i alla fall inte som före missfallet vilket är en stor tröst. Men jag får en sån ångest av allt funderande och klämmande och kännande. Jag som var så trygg och lycklig för bara några dagar sen. Nu gnager en oro i mej. Hur mycket vågar jag röra på mej utan att få dåligt samvete? Vad är normalt? Hur ska det kännas? Jag är väldigt förvirrad.

Livstecken

2007-09-19T15:05:00.000+02:00

Igår var jag hos barnmorskan på återbesök. Älsklingen var med. Precis innan vi blev inkallade började lillen till höger sparka som en liten vilde. Det var andra gången jag kände det så tydligt. Vi satt och fnittrade och skrattade utan att bry oss om blickarna omkring oss. Vi satt i vår lilla lyckobubbla och var förundrade över miraklet som pågick. När barnmorskan kom var vi på sprudlande humör. Äntligen fick jag chansen att fråga om varför jag nästan inte känner av lillen till vänster medan sparkarna från den andra blir mer och mer tydliga för varje dag. Tydligen sitter moderkakan för den högra bak och för den vänstra på framväggen. Det betyder att det är som att sparka in i en kudde för det vänstra fostret. Barnmorskan sa att det kan ta längre tid innan jag känner av det vänstra fostret tydligt men att det kommer. Nu medan jag skriver detta känner jag små sparkar på vänster sida (ovanför moderkakan) tydligt för första gången. Inte lika starkt som på höger sida, men tillräckligt för att jag ska bli alldeles varm och lycklig inombords.

Igår fick vi även lyssna på hjärtljuden för första gången. Återigen var det svårare att lyssna genom moderkakan på den vänstra sidan så där blev det mest moderkakans frekvens vi lyssnade på. På höger sida lät det tydligt och klart. Efter att vi hade ställt alla möjliga frågor bokades jag in på en ny läkartid på måndag. Jag misstänker att det var meningen att vi skulle ställt alla frågor då, för det var tydligen en informationsträff där man får vidare information om tvillinggraviditet. En annan sak som vi fick reda på var att man blir sjukskriven redan från v28 när det är tvillingar. Jag tror inte jag insåg förrän jag kom hem att vi faktiskt kanske kommer så långt, och att jag faktiskt kanske kommer att lämna jobbet redan om 7 1/2 veckor! Det kändes plötsligt jättesnart. Jag har inte vågat berätta för min chef ännu. Jag sitter och trycker lite på det för jag kan redan se svettpärlorna på hans panna och den oroliga blicken. Jag vet ju inte ens om jag kommer att må bra fortfarande om 7 1/2 veckor. Barnmorskan sa att det var det absolut senaste och att det kunde bli aktuellt att sjukskriva tidigare. Det betyder att mitt jobb måste börja planera för att jag kan försvinna när som helst. Oj! Hur ska jag säga det på ett lindrigt sätt?

I övrigt: Jag åt en köttbit till lunch som var lite rosa. Hur jag än skar och kämpade kändes det ändå som att jag fick i mej lite väl mycket rosa. Ångest. Jag ska aldrig mer äta ute. Aldrig aldrig. Om jag överlever.

IVF-tvillingar

2007-09-18T08:11:00.000+02:00

Jag har beslutat mej för att inte berätta att jag väntar tvillingar om jag vill berätta om barnlösheten och IVF:en också. Det är slående hur många som tror att dom har med det att göra. Hur många som faktiskt inte vet hur dom ska förhålla sej till min graviditet om dom inte får veta om det är IVF eller inte. Nästan på samma sätt som folk har svårt att förhålla sej till en bebis om dom inte vet vad det är för kön. Jag blev gratulerad av en granne för lite sedan. Hon frågade lite klurigt om jag hade tvillingar i släkten. Ja, sa jag. Jag är själv tvilling. Jaha, sa hon med en rynka på pannan. Är du? Men det brukar ju hoppa över en generation!? Ja, sa jag, men jag har fuskat, jag har gjort IVF!! Sa jag så hurtigt som jag bara kunde med ett skratt. Hennes reaktion var minst sagt obekväm. Hon backade några steg som om hon talade med pesten själv, och avlägnade sej mållöst den första bästa chans hon fick. Själv stod jag kvar med ett flin inom mej. Hon fick svar på tal.

Igår kväll började jag bläddra i en bok som jag fått låna av min kusin som fått tvillingar. Den handlar om sånt man bör veta om tvilling graviditet och föräldraskap. Jag fastnade direkt vid kapitlet som tog upp IVF. Rådet i detta sammanhang var tydligt. LJUG. Om någon är så fräck att dom frågar så förtjänar dom inte bättre än en lögn. LJUG. När frågan kom skulle man svara med en motfråga. Vad är IVF egentligen? När personen börjar förklara och berätta ska man fråga om hon/han själv har gjort IVF som verkar så insatt. Vi får se om jag vågar....

Idagska jag till MVC. Jag längtar efter varje konfrontation med MVC eftersom det är en bekräftelse på att det är sant det som händer. Så underbart sant. Vi tar varje vecka som går som en seger. Man vill bara att veckorna ska gå fortare!

Den stora UL-dagen

2007-09-10T19:45:00.000+02:00

Så kom den äntligen. Den stora UL-dagen. Jag har längtat och räknat och funderat hur länge som helst. Jag har försökt att låta bli att räkna dagarna men så sitter man ändå där och vet exakt på timmarna hur långt det är kvar. Jag hade inte känt mej speciellt nervös förrän jag dubbelkollade när UL:et skulle ske igår kväll innan jag skulle somna. I papprena tycktes all text som rörde 'missbildningar' och 'eventuell vidare fosterdiagnostik' växa och bli stor fetstil. Sist jag läste igenom papprena noterade jag knappt allt elände som nu surrade i mitt huvud. Sömnen blev därefter och jag vaknade tidigt med en viss oro blandat med förväntan.

På vägen ditt råkade jag ut för stoppljus överallt och av någon anledning körde alla andra alldeles för sakta. När jag äntligen kom in grimarserade kvinnan i receptionen. Hon hittade inte mitt namn någonstans. Jag var på fel plats. Förstås. Den delen av papprena hade jag inte läst. Bara de där andra otäcka raderna. Så sprang vi iväg och hittade till slut rätt. I väntrummet frågade min man om jag har känt dom idag. Jag förklarade att med ett hjärta som slår som en gonggong är det svårt att fatta vad som är vad. Väl inne i undersökningsrummet var det nästan lite konstigt att slippa klä av sej (man har ju blivit så van efter alla IVF:er). Barnmorskan konstaterade snabbt hur dom låg. Själv tycker jag det var jätteförvirrande. Det var liksom armar och ben som viftade åt alla håll. Jag försökte se hur hon höll staven för att få en känsla men då blev jag ännu mer förvirrad för hon for tvärs över hela magen fram och tillbaka och jag fick ingenting att stämma med det hon sa i början. Först började hon undersöka det foster som hon sa ligger till höger. Jag var inte riktigt beredd på alla mått hon tog hit och dit. Så noggrant har det ju liksom inte varit vid tidigare UL. Hon mätte huvudstorleken massor av gånger och jag försökte förstå om det var normalt att göra så eller om det var något fel. Men allt såg fint ut och alla mått stämde precis med förväntat datum den 7/2. Jag drog en lättnadens suck tills jag insåg att det var dags för nummer två. Huvudet var mindre sa hon och mätte och mätte som om måtten skulle bli större av att göra om mätningarna. Men det är fullständigt normalt konstaterade hon. Efter en stund började hon fokusera på hjärtat. Det var lite svårare att se än den första, så hon ägnade en lång stund åt att studera det. Jag han återigen bli rädd. Men så konstaterade hon till slut att det såg fint ut.

Vi frågade om hon kunde se vad det är för kön och det kunde hon säga med ganska stor säkerhet. Det känns fantastiskt stort och så förbannat rättvist att tänka att vi kanske kommer att bli föräldrar ändå till slut efter allt elände. Medan barnmorskan skrev sina noteringar satt vi och grät och kramade varandra. Tårarna ville inte sluta rinna.

Lyckan är total idag.

Om att vara gravid med ickebiologiska barn

2007-08-23T10:27:00.000+02:00

Igår satt jag i fikarummet med kollegorna. En kille började räkna upp dom som skulle vara föräldralediga i vår. Mitt namn räknades upp med de andras och det var så skönt att jag för en gångs skull inte behövde sitta och må dåligt. I själva verket satt jag och spann som en katt. Som en sån där självbelåten j-vla gravid kvinna som jag normalt brukar hata. En sån som inte kan sluta klappa sej själv på magen och se lycklig ut. Huuh. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha en t-shirt som det står "Har kämpat länge" eller "IVF bebisar" på. Jag vill att folk omkring mej ska förstå att jag har rätt att vara självbelåten utan att bli hatad. Sen skulle det inte skada om dom som kämpar med IVFer och andra behandlingar fick veta att dom inte är ensamma och att dom som inte har några problem med att bli med barn kanske förstår hur lyckligt lottade dom är. Men så vill jag ibland bara låtsas att allt bara var en ond dröm och att min graviditet är precis lika 'normal' som alla andras. Eller att jag ska få 'biologiska barn' som en dum brud uttryckte det på en fest nyligen. Det var hennes sätt att fråga om jag hade gjort IVF. "Är det biologiska barn?". Jag förstog inte frågan först utan kastade ur mej ett tveklöst ja (jag menar, dom är ju inte adopterade). Sen la jag huvudet på sned och tänkte efter en stund och frågade till slut vad hon menade med 'biologiska barn'. "Ja alltså inte provrör, det är många som gör sånt nuförtiden", svarade hon. Klumpen i halsen satt där den skulle. Räknas inte min graviditet som en riktig graviditet nu? VAD svarar man?

2007-08-15T10:33:00.000+02:00

Min älskling drömde att han födde två killar. Dom föddes i v18 och var 3 år vid födseln.
För en tid sen drömde min mamma också att hon födde två pojkar. Dom var också äldre när dom föddes (dom hade redan kroppshår, jisch!). Drömmarna talar sitt tydliga språk. Två pojkar. Vi får väl se....

Magen drar och stretar och maler till och från (framför allt de senaste två veckorna). Jag tror att det är 'växtvärk' men det blir lite obehagligt ibland när fantasin skenar iväg.

På jobbet igår frågade två personer om min viktuppgång. "Du är normalt inte så stor" sa den ena, varpå jag bara ville ge henne en kram för att hon såg. Det syns nu. Ingen ide att dölja. Jag kan inte ha några byxor i garderoben. Kan inte dölja magen under en stor skjorta längre. Fortfarande är det på gränsen till att folk vågar fråga men jag blir väldigt glad när det händer. Jag har fortfarande inte vågat mej på några mammakläder ännu. Modet är för övrigt väldigt tacksamt just nu. Men ett par byxor måste jag snart våga köpa innan det blir för kallt. Om v16 passerar smärtfritt får det nog bli ett par mammabyxor. Det borde heta gravidbyxor för jag känner mej väldigt långt ifrån att vara mamma. Det är oändligt långt kvar.

Jag går omkring och skyddar mina små. Igår sprang jag på ett pojkgäng som skränade på gatan. Jag blev rädd. Normalt skulle jag bara klivit förbi lite irriterat. Nu tog jag tag i magen med båda händerna som för att skydda den och gick en stor omväg. Ville inte riskera att komma i vägen för deras knuffar och deras våldsamma gnabbande. Det är obehagligt att känna sej så utsatt. Jag märker att jag är extra rädd för all möjligt. Ingenting får hända nu.

v15

2007-08-13T15:04:00.000+02:00

Efter 4 veckors uppehåll i både jobb och bloggande är jag nu åter på plats. Jag tänkte att jag skulle blogga en massa under ledigheten men så hamnade jag i semesterlunk, långt ifrån uppkopplingar och datorer. Så det blev inte så mycket med det....

Jag gjorde ett UL förra veckan (en extra tid som bokades in i samband med att jag blödde). De små kändes inte längre så pyttesmå. Dom var båda igång och motionerade och även om jag efteråt skämtade om att de ligger och sparkar varandra i huvudet så såg det inte så farligt ut. Än så länge har dom inte så mycket kraft i sparkarna. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det blir när dom blir större....

Nu börjar jag närma mej tiden för missfallet (slutet av den här veckan). Även om det känns betydligt bättre den här gången kan jag inte låta bli att känna lite oro. Läkaren förra veckan frågade om jag hade funderat på att sjukskriva mej. Min första reaktion (hispig som jag är....) var att tänka att han kanske menar att jag borde vara orolig. Jag hade ärligt talat inte tänkt så mycket på det innan dess eftersom jag inte blöder en massa som förra gången. Men sen nu när det närmar sej har jag bestämt mej för att sjukskriva mej ett par dagar ändå. Egentligen inte så mycket med tanke på förra gången som oron för fler blödningar. Eftersom blödningarna verkar vara cykliska (i samband med att jag skulle haft mens) finns det risk att det kommer något mot slutet av den här veckan. Jag vet inte om det hjälper att ta det lugnt och ligga stilla, men jag skulle inte förlåta mej själv om jag inte gav det chansen åtminstone. Eftersom jag aldrig är sjuk och eftersom jag i princip aldrig har sjukskrivit mej har jag lite dåligt samvete, men jag har bestämt mej för att kämpa emot det tramset och göra allt för att det ska gå bra den här gången!

v13

2007-07-30T10:07:00.000+02:00

Hade lite svårt att publicera följande men sent omsider så....

Äntligen v13. Helt utan dramatik har det inte varit. Förra veckan tillbringade jag mer eller mindre i sängläge. Jag har bävat mycket för v12. Det var i v12 som eländet började förra gången. Det var då jag började blöda. I början kom inte så mycket, men sen.... Efter UL på akuten och läkarens försäkrande om att det var normalt att blöda i v12 och att jag skulle leva som vanligt, var jag ute dagen efter och både sportade och badade. Jag var så dum. Jag litade på de råd som jag hade fått. Att leva normalt. Ändå tyckte jag att jag tog det lugnt. Efter en lite väl häftig rörelse var det som att öppna en ventil. Jag började störtblöda. Utan stopp. När blödningarna äntligen började avta kom gammalt koagulerat blod i mängder i flera veckor. Det var till slut det som ledde till att jag fick infektionen som gjorde att vattnet gick i v16.
Så. Jag var jättenervös och orolig. Jag skulle aldrig förlåta mej själv om samma sak hände igen. Första dagen gick bra. Den andra också. Men sen sent på kvällen kom det förbannade blodet igen. PÅ SAMMA SÄTT. Jag började skaka av ångest och blev alldeles kallsvettig. Vi satte oss i bilen utan att tveka och åkte in till akuten. Jag tror att jag höll andan hela vägen av rädsla för att det skulle blöda mer. Det sista jag ville var att det skulle komma mer och mer. Väl på sjukhuset fick vi komma in ganska snabbt. Min puls var skyhög och jag hade feber (pga ångest). Så fick jag äntligen lägga mej i gynstolen. Igen. Man är ganska van vid det här laget. Läkaren var bra men sa själv att han var lite grön. Han började med UL på magen och var lite orolig att det kanske inte skulle synas något. Men där låg dom. De små. Ihopkurade med små tickande hjärtan och skavfötters. Jag har synen på näthinnan hela dagarna.

Den här gången har jag varit väldigt stilla. Hållit mej hemma och legat i sängen. Det har varit psykiskt stressande. Varje morgon har jag vaknat orolig över hur dagen ska bli. Samtidigt lättad över att natten gått bra. Nu har oron lättat. Det har gått över en vecka utan blödning. Underbart. Det känns som att jag redan har kommit längre än förra gången för att jag inte blöder. Jag känner mej överlycklig. Äntligen.

Efter samtal med barnmorskan på MVC lämnade jag odlingsprov i fredags. Om dom inte ringer idag eller imorgon har jag ingen infektion. Dom har dessutom lovat att göra regelbundna kontroller för att undvika för tidig vattenavgång (och för att undvika att jag blir panikslagen).
Dessutom har dom bokat in ett nytt UL nästa vecka (till och med jag undrar om det inte är lite väl generöst av dom, men jag tackar inte nej....).

Nu ska jag njuta av den semester som återstår. Visserligen kan jag inte göra de saker som jag brukar njuta av på sommaren. Istället njuter jag av att min mage växer och av att jag har mina två älskade små gryn nära. Varje morgon vaknar jag lycklig över att dom finns där. Jag kan bara hoppas och tro att det ska gå bra den här gången.

Mirakel

2007-07-12T14:53:00.000+02:00

Detta är lycka. Att se sina små foster ligga och kura i varsinn lite gömma. Bara en liten hinnvägg som skiljer dom åt. Den ena flitigt gymnastiserande och studsande och den andre upptagen med att filosofera. Två små pickande hjärtan. Två mirakel.

På vägen tillbaka till jobbet ville jag stoppa alla jag såg och berätta om detta stora lyckliga. Men eftersom jag ogärna blir tagen för galning lät jag bli. Lyckan får bli min egen.

Förhoppningsvis får jag semester från och med imorgon om jag jobbar på lite nu (lite svårt när man sitter på ett bomullsmoln). Vilket underbart sätt att påbörja semestern på!!

Längtan

2007-07-11T08:44:00.000+02:00

Den senaste veckan har jag känt mej riktigt lycklig. Jag börjar äntligen landa i känslan av att jag är gravid. Att det är på riktigt. Idag har jag inskrivning på MVC. Imorgon är det UL.

Jag är väldigt nervös inför morgondagen. Jag tycker inte att jag har känt mej så illamående den senaste veckan och jag har inte haft någon molande värk, så självklart börjar man fundera. Det är svårt att känna fullständig tillit och våga släppa taget och drömma sej bort. Men det händer. Jag drömmer om varsinn liten i våra famnar. Jag drömmer om barnvagnspromenader, om nätter där jag sitter vaken i mörkret och vakar över mina små. Om att se dom springa i skogen och åka skidor på tomten. Små halvförbjudna ögonblick tillåter jag känslorna att komma fram. Då finns det inget stopp för min längtan.

Den stora tröttheten

2007-06-28T15:06:00.000+02:00

Det började i helgen. En känsla av att jag är avtrubbad och sinnesförvirrad. Jag är väldigt trött hela tiden. På jobbet har jag svårt att fokusera och på kvällarna vill jag helst bara åka hem och lägga mej i sängen. Jag får dåligt samvete för jag borde njuta av dom fina sommarkvällarna. Samtidigt är det lite skönt att tillåta sej att göra det som känns rätt för stunden. Vi ska åka bort i helgen på en släktträff. Det är visserligen trevligt att träffa alla men jag hoppas på att få vara lite lat också.... jisses vad tråkig jag låter! Men det går över.... hoppas jag?

Dom bruna 'blödningarna' fortsätter och jag ser inget tecken på att dom har tänkt ge sej. Väldigt irriterande för jag kan inte riktigt slappna av medan det håller på såhär.
Varje dag tänker jag att det kanske blir lite mindre, men inte. Det finns inget jag kan göra. Jo en sak, jag undviker att bada pga infektionsrisken. Det som jag älskar! Dessutom försöker jag ta det lite extra lugnt. Inte springa efter bussar och sånt... det är svårt.

Glädjedödare och jubelidioter

2007-06-26T09:25:00.000+02:00

Till slut ringde hon. Barnmorskan. Jag började från början. Det var skönt att tala om min oro. Hon sa att just v8 var lite typiskt för blödningar. Det var skönt att höra. Samtidigt vill jag att det ska sluta nu. Jag vill inte gå med blödning en längre tid för det var ju precis det som gjorde att jag fick en infektion förra gången.

Barnmorskan bokade en tid för mej om två veckor. En tid för samtal och en tid för undersökning hos läkare. Hon skrev som motivering 'undersökning på grund av oro'. Jag uppskattar verkligen undersökningen men vill inte bli stämplad som extra orolig (även om det är precis det jag är). När jag under förra graviditeten kom in till akuten med störtblödning blev jag mottagen av en läkare som sa 'man blir extra orolig om man har gjort IVF. Man blir extra orolig sedan som förälder också'..... tacka faan för det!!!! Om det forsar blod mellan benen i 16 timmar i sträck kanske man har rätt att var 'extra orolig', speciellt när man inte direkt blir gravid bara man tittar på en kille...

Jag har börjat berätta lite försiktigt för dom som frågar hur det har gått med IVFen. Det går ju inte att ljuga och säga att det inte gick. Det är ganska många som är insatta i vår situation så det enda sättet att inte berätta är att undvika att mötas. Det är väldigt olika hur folk reagerar. Det finns dom som tror att dom måste påpeka att jag inte ska ta ut glädjen i förskott. Att det fortfarande kan gå dåligt. Man ser hur dom blir alldeles konstiga. Jag tror att folk är oroligare nu när det gick som det gick förra gången. Jag vet att dom menar väl men jag berättar inte för dom att jag är gravid för att ännu en gång få min oro bekräftad. Jag berättar för dom för att det är en glad nyhet. För att dom ska jubla och säga att den här gången är det min tur. Oron är jag expert på själv.

Ny pulshöjare

2007-06-25T14:32:00.000+02:00

Jag borde ha lärt mej vid det här laget. Man ska inte tro att man ska få slappna av....

I morse kom blod igen Koagulerat blod. Jag försökte tänka att jag måste vänja mej vid det här och att det säkert inte är någon fara. Men samtidigt kom den där oron att något kanske inte är som det ska. Det kommer lite bruna flytningar fortfarande och jag vill helst bara blunda när jag går på toaletten. Jag som precis hade börjat slappna av lite....

När jag kom till jobbet ringde jag till den MVC som jag ändå hade tänkt ringa till idag för att boka en första träff. Dom sa att en barnmorska skulle ringa så fort som möjligt. Ingen har ringt ännu. Jag har hoppat i luften varje gång telefonen har ringt idag. Jag ringde tillbaka för en halvtimme sen och frågade om jag hade råkat ge fel nummer. Men jag var inte bortglömd svarade dom. Visserligen var det skönt att inte vara bortglömd men jag har gått och funderat hela dagen och börjar känna mej frustrerad. Jag får inte så mycket gjort på jobbet och kunde lika gärna stannat hemma idag. Jag hatar blödningar! Jag vill bara vara gravid och bekymmersfri! Jag börjar tvivla på att dom orden kan användas i samma mening.

Två blinkande pixlar

2007-06-21T12:40:00.000+02:00

Ultraljud idag. Jag har varit orolig för alla möjliga saker de senaste två veckorna. Igår kväll började jag fundera på om det kanske inte var lite för tidigt för ultraljud. Kanske skulle jag bygga upp en massa hopp och förväntningar och så skulle dom skicka hem oss utan några definitiva svar. Jag har inte alltid varit sån här. Negativ. Men efter så många besvikelser och så mycket smärta har jag börjat utgå ifrån att om det kan hända skit så händer det mej. Men det har vänt nu. Det bara måste vara så.

Jag infann mej i god tid på kliniken. Ensam. Min älskling ringde panikslagen från sin bilkö som stod helt still. I hopp om att läkaren för en gångs skull var försenad blev jag inkallad, i tid. Jag förklarade varför jag var ensam och han var snäll och erbjöd att vi skulle börja med eftersnacket. Det kändes konstigt att prata om mödravård när jag inte visste vad som väntade. Vi kunde ju inte gärna börja med tröstande ord tänkte jag och lyssnade tankspritt på information om vad som händer sen.... Fem minuter senare (en evighet....) dök han upp i dörren. Röd om kinderna och uppenbarligen lika nervös som jag. Strax därpå klev jag upp i stolen och tog ett djupt andetag. "Det är precis som jag misstänkte", sa läkaren. "det är två". Nu tror jag att jag slutade andas helt. Det första blinkande lilla hjärtat hittade han direkt. "Där har vi en", sa han. Mina tårar började rinna. Så började jakten efter den andra. Stilla. Stilla. Inget. Tyst. "Den ligger lite skymd", sa han lugnande men samtidigt lite oroligt. "Ja, där har vi nummer två!" sa han lättad. Tvillingar! Läkaren var inte lika glad. Han såg bekymrad ut men samtidigt tyckte jag mej ana att han var lite rörd. Det kändes som om vi borde skämmas som satte in två embryon. Vi skäms inte. Vi kan inte annat än hoppas att det går bra. Dom finns där nu. Och dom lever!

Efter en kvart inne på kliniken fick vi böter. Jag bara log. Och fortsätter att le.

Blödning

2007-06-18T09:54:00.000+02:00

Som om det inte räckte med infektionsskräcken så fick jag enliten blödning i fredags. Bara pyttelite blod. Panikslagen satt jag och svor på bardumsgolvet. Pulsen rusade och jag hade svårt att få luft. Min första tanke var att den misstänkta infektionen nu resulterat i blödning. Inom någon timme skulle det forsa blod och missfallet skulle vara ett faktum. Efter en stund sansade jag mej och tänkte att odlingen dom gjorde kvällen innan inte var speciellt varsam (man går ju in i livmoderkanalen), det är ju extra mycket blodkärl när man är gravid, och blödningen kunde lika gärna ha orsakats av något litet blodkärl som man kommit åt. Jag gick genast och la mej i sängen och pendlade mellan hopp och förtvivlan resten av dagen, mest förtvivlan. Varje toalettbesök var terror. Jag skakade och blev alldeles andfådd av ångest. Varje timme som gick var en lättnad. Jag hade rosafärgad flytning, lite blodblandat, men inte rent blod. Morgonen efter började allt se normalt ut igen. Jag började våga hoppas. På söndag morgon kom lite rosa flytning igen, men sedan dess har det varit lugnt. Jag är fortfarande hysteriskt rädd. Jag sitter hemma och jobbar idag för tanken på att sätta mej på en buss och åka iväg till jobbet är fullständigt svindlande.

Min tröst just nu är att jag mår väldigt illa till och från. Jag är oerhört känslig för allt som luktar, särskilt mat (inte alls likt mej som normalt har ett kasst luktsinne och som gillar att laga mat). Brösten är ömma. Jag har tagit feber morgon och kväll och har inte haft någon som helst feber. Jag har mycket molvärk. Men molvärken är lika obehaglig som den är tröstande. Det känns varje gång som om mensvärken är på gång. Men så slutar det mala efter en stund och jag konstaterar återigen att det var ett graviditetssymptom.

Snart kommer jag att få besked från odlingen. Min man är övertygad om att man kommer att hitta GBS. Han menar på att antingen har man det eller så inte. Odlingen kan inte ge så bra information om huruvida man har mycket eller lite. Personligen ser jag inte vitsen med att odla om det är så. Det känns ganska hopplöst om man ändå inte kan säga att man har en infektion.

På torsdag har vi UL. Jag försöker hålla ut. Ser det bra ut då kan jag nog börja slappna av lite mera. Jag blir alldeles spyfärdig bara på tanken att vi ska dit. Särskilt efter all turbulens den senaste veckan.

Infektionsskräck

2007-06-15T11:39:00.000+02:00

Veckan har varit väldigt tung. Jag har inte åkt iväg med jobbet eftersom jag är orolig för att jag har en infektion. Eftersom jag fick missfall pga en infektion förra gången är jag fullständigt panikslagen.

Det började med en svampinfektion som jag fick av Progesteronet. Tydligen är det väldigt vanligt vid graviditet och man sa att jag skulle hålla ut så länge som möjligt med progesteronet och ta en svampbehandling när jag slutat ta progesteronet. Envis som jag är höll jag ut. Dessutom avvaktade jag några dagar för att se om det kanske gick ner av sej självt. Det gjorde det. Istället började jag få väldigt mycket flytningar som jag tyckte var lite väl gula. Först tänkte jag att det var graviditeten, men sen började jag bli orolig för att det är en infektion.

Skälet till min oro är följande. Mitt missfall orsakades av Grupp B streptokocker (GBS). Ungefär vart 3:e kvinna är latent bärare av GBS, och tydligen är jag en av dom. GBSen ligger oftast snällt i bakgrunden och lurar men en infektion kan plötsligt blomma upp. I mitt fall var det troligtvis blödningarna som gav grogrund för bakterierna som växte till sej. Nu är jag orolig att det har hänt igen.

Jag ringde till slut till kliniken igår och berättade om min oro. Först försökte dom slussa mej vidare men barnmorskan erbjöd sej sen att ta en odling från livmodern. Det tar till början av nästa vecka innan dom har svaren. Eftersom jag inte bara kunde sitta och vänta har jag i smyg påbörjat en antibiotika kur (jag har förstås bekräftat med ett par läkarvänner innan). Den här gången tänker jag inte bara sitta passivt och tro på att alla vet vad dom gör. I vilket fall har jag hört att vissa specialister ser till att göra en odling tidigt och ger antibiotika för att rensa i början. Vår läkare på kliniken sa att det var "inget man gör". Det säger säkerligen många andra också. Hade man tagit det säkra före det osäkra i samband med mitt missfall hade jag troligtvis varit mamma nu.

Jag är väldigt rädd och orolig och kände att det inte var läge att åka bort med jobbet. Om det händer något när jag är borta skulle det bli oerhört jobbigt. Samtidigt har jag kontrollerat feber morgon och kväll och har tack och lov ingen feber vilket skulle vara ett tydligt tecken på infektion. Dessutom känner jag mej fortfarande gravid vilket är en skön tröst mitt i all känslomässig kaos.

v5 + 4

2007-06-12T12:33:00.000+02:00

Dagarna går väldigt långsamt. Jag vill ha ultraljudet överstökat och att läkaren säger att det ser bra ut....
Ultraljudet är bokat till torsdag nästa vecka så det är långt kvar. Jag räknar ner dagarna och ser varje dag passera med lättnad. Usch vad nervöst.

Jag tänker att jag hade mer molvärk förra gången och blir orolig när jag inte riktigt känner igen hur det var. Däremot mår jag lite mera illa. Men det pendlar väldigt mycket. Vissa dagar (som idag) mår jag illa hela tiden och andra dagar mår jag nästan inte illa alls. Dom dagarna blir jag förstås mera orolig. Lite ironiskt att man är gladare när man mår sämre....

Det är idag tredje dagen utan progesteronstöd. Det är otäckt att sluta med progesteronet och lita fullt ut på kroppen, men än så länge verkar kroppen klara av det bra.

På fredag ska jag resa bort med jobbet. Det blir kanske roligt men jag har inte lust att åka just nu. Jag är så otroligt trött hela tiden. Vore skönt med en vilsam helg istället.

Känslospratt

2007-06-07T09:58:00.000+02:00

En vecka har gått sedan jag testade. Känslorna pendlar väldigt mycket upp och ner. Jag är så rädd att graviditeten plötsligt ska ta slut. Ibland känns det som att jag inte alls är gravid. Som att jag kände mej mer gravid när vi testade än nu. Men så känner jag mej stundvis alldeles lycklig och hoppfull om att det kommer att gå bra.

Idag tycker jag att jag känner ett vagt molande i magen. Jag hoppas att det blir mera tydligt för jag vågar inte lita på att det är graviditetssymptom. Jag litar inte längre på min kropp och vad jag känner. Inte efter missfallet. Jag kände mej gravid flera gånger efter missfallet. Jag kände graviditetsmolvärk bara för att möta mensen några timmar senare. Jag mådde illa i flera veckor i streck och insåg till slut att det var ångestillamående. Jag trodde till och med att jag var gravid när jag blödde spontant. Jag testade och testade och blev besviken. Jag insåg att jag kunde känna alla symptom jag ville känna bara genom att tänka.

Nu vågar jag inte tro på att jag mår lite illa eller har lite känningar i magtrakten. Det kan lika gärna vara värmen eller att jag är hungrig eller..... jag vet inte vad jag känner eller om jag känner.

Vi hade egentligen UL bokat till nästa fredag. Nu har vi ändrat tills om två veckor. Det hade blivit för tidigt om en vecka. Risken är att man inte ser någonting. Jag förstår just nu inte hur jag ska kunna vänta två veckor. Men det är väl lika bra att vänja sej vid att vänta..... den här gången ska jag vara gravid länge!

Njutmod

2007-06-04T11:09:00.000+02:00

Det tog inte speciellt lång tid att hamna i 'njutmod'. Att krypa iväg till sängen på lördag eftemiddag och slumra en stund och låtsas att jag är supergravid. Att köpa en hängmatta på söndag förmiddag och tänka att det är där jag ska bo i sommar. Att slänga i sej en kanelbulle extra och tänka att det nog är precis vad grynet vill ha. Att sitta och höra sin älskling sjunga av lycka i badet. Att glatt konstatera att jag inte är ett dugg sugen på vin. Att först bestämma sej för att inte berätta för några grannar och tio minuter senare stå och chattra om plusen..... alla tre plus.

Måtte jag inte falla handlöst.

Men om jag gör det har jag i alla fall hunnit njuta av att berätta. Njuta av att få känna att det går att bli gravid.

Njut så länge det varar

2007-06-01T11:15:00.000+02:00

Jag har lovat mej själv att inte låta oron ta överhanden. Det går sådär.

Jag testade inte i morse. Jag skulle ju vara cool.... dumt. Det är svårt att tro att det är sant. Imorgon får det nog bli ett till test.... Så rinner progesteronet och jag får påminna mej själv om att det inte är blod. Det känns nämligen precis som när jag blödde före missfallet. Otrevligt. Jag får rysningar. Jag inser att det inte kommer att bli lätt. Samtidigt är det det här jag har längtat efter så länge. Det är ett lyxproblem.

Jag har stunder när jag glömmer bort det lyckliga och känner vemodet komma smygande. Jag har blivit så van vid att inte vara lycklig och känna mej tyngd och vemodig att det faktiskt kommer att ta lite tid att vänja sej vid att jag inte behöver känna så nu. Snurrigt? Ja, jag håller med!

Jag vet inte hur den här graviditeten kommer att sluta. Jag vet att det inte finns några garantier trots att läkarna säger att allt ser bra ut. Jag vet bara en sak med säkerhet. Jag kommer att se till att njuta av varje dag som jag får vara gravid.

Livet har kommit på besök!

2007-05-31T09:26:00.000+02:00

Inspirerad av Mina och Tingeling bestämde jag mej igår kväll för att tjuvtesta (4 dagar för tidigt).

I morse när jag vaknade var jag väldigt kissnödig. Jag kände mej inte gravid. Ville inte testa. 1 timme senare var blåsan så sprängfull att jag var tvungen att ta beslutet. När jag gick för att hämta stickan tänkte jag att jag i alla fall kunde lägga den i badrummet. Väl i badrummet tänkte jag att jag kanske kunde kissa på den (jag behövde ju inte titta på den efteråt). Så låg den där en stund. Jag stod vid handfatet och hängde. Benen bar inte och jag skakade. Min man satt i badet och hejade på. Jag lät mitt ena öga skena iväg åt stickans håll (jag kunde inte låta bli). "Men?! Ser jag rätt??" Ett plus!! Jiiiihhhiiiiiii!!! Jag började snyfta och skratta på samma gång. Min man tittade på mej och såg fortfarande ut som ett frågetecken. Så visade jag det tydligaste plus man kan önska sej. Jag är gravid. GRAAVVID!

Sen började vi båda gråta. Jag sprang för att ringa mamma. Pappa svarade sömndrucket. Han började gråta. Min pappa. Började gråta. Mamma ryckte luren ur örat på honom. "Han står bara och tjuter" sa hon. Så började hon också grina.

Sedan i augusti har jag inte kunnat känna någon glädje. Det har varit överdjävligt. Jag har fortfarande inte fattat det. När jag klev på bussen i morse överfölls jag av samma sorg och vemod som jag har haft varje morgon sen missfallet. Så nöp jag mej själv i armen, plockade fram bilden på pluset som jag har i mobiltelefonen och konstaterade att livet har kommit på besök. Jag hoppas att det är här för att stanna.

Hoppas men inte hoppas

2007-05-30T10:39:00.000+02:00

12 dagar efter plock. Jag har lovat mej själv att inte analysera. Men så sitter jag här.... och analyserar mot min vilja.

Jag har huvudvärk - ett stort minus!
Jag är stekhet om nätterna och känner mej nästan febrig - plus?
Brösten är precis som dom brukar vara före ett misslyckande - minus
En blastocyst frystes efter långtidsodlig - ett stort plus! Det måste betyda att de jag fick tillbaka var ännu bättre?

Ja, det kan vara kört. Eller rättare sagt, det är det nog med tanke på huvudvärken (jag brukar få huvudvärk före mens, men så har jag ju haft en del huvudvärk av progesteronet den här gången). Detta är ångestfyllda dagar. Varför utsätter man sej för sånt här? Man tänker inte på det när man håller på med sprutorna. Man är så fokuserad på att det ska bli äggblåsor. Sen är man så glad när det väl blir embryon att man glömmer vilken berg-och-dal bana man har klivit upp i. Släng in mej i en tidskapsel istället vettja!!

Alla går omkring och säger att dom känner på sej att det kommer att lyckas den här gången. Jag vill så gärna lyssna. Men det är svårt att inte hoppas men ändå hoppas.

Mardrömsveckan

2007-05-28T11:50:00.000+02:00

Så har helvetesveckan börjat. Startskottet var tydligt. Jag drömde att jag vaknade i ett hav av svett. Det brukar vara det tydligaste tecknet på att IVFen har misslyckats. Ett par nätter före mens kommer svettandet. Precis så var det också efter missfallet. Jag vaknade varje natt i en pöl av svett. Alla känslor av panik och ångest välde över mej. "Det får inte vara sant! Låt det inte vara sant!". Det var så verkligt. Så märkligt att sedan vakna på riktigt och inte inse att det var en mardröm. Jag var fullständigt förtvivlad. Sakta började jag inse att sängen var torr. Att inget var förändrat. Det var en illavarslande försmak av det som troligtvis kommer att hända. Någon gång den här veckan. Kanske dom närmaste dagarna. Hur ska jag orka?

Än så länge inga tecken eller symptom åt det ena eller det andra hållet. Det är idag 10 dagar från plockningen. Jag försöker att inte känna efter. Men tankarna kommer smygande lite då och då. Jag är känslig för minsta lilla ändring i magtrakten. Minsta lilla molande eller malande (det är ju förstås bara gaser men man blir ju lika fundersam varje gång ....). Jag är trött av Progesteronet och känner mej slö och trög. Jag vill helst bara bädda ner mej på kvällarna och orkar inte riktigt vara ute och njuta av det fina vädret. Det är ändå ingen riktig njutning. För ingenting är riktigt bra just nu. Bara ganska bra. Ingenting är riktigt roligt. Bara ganska roligt.

Böner

2007-05-25T18:50:00.000+02:00

Snälla snälla någon, låt detta försök lyckas! Plötsligt pratar jag med spöken. Eller så är det det som kallas för att be till gud? När jag ändå håller på och ber passar jag på att be till alla möjliga gudar. För säkerhets skull.

Jag som inte hade några förväntningar den här gången. Inte skulle tänka på det. Inte fundera och känna efter. Låtsas som om allt var som vanligt. Istället sitter jag här med en klump i halsen som gör att jag blir lite vagt illamående. Ångestillamående.

Än så länge borde jag inte känna av några symptom. Det är bra för det gör jag inte heller (bortsett från en hemsk klåda från proggarna). Jag försöker intala mej själv att de små grynen har det bra därinne. Att dom finns där båda två. Ibland fungerar det och jag tror nästan på det under några minuter. Så kommer den där känslan av hopplöshet och att jag istället borde förbereda mej på misslyckandet och inte hålla på med fantasier. Fantasier om att det är någon där uppe som har hört min bön. Det är nog lika osannolikt som att bli gravid.

Imorgon är vi bjudna på stor grillfest med alla kompisar. Alla kompisar som jag inte orkat träffa eftersom dom fått tillökning åt alla håll. Jag kommer nog inte orka gå. Det blir för många att gratulera på samma gång. Det är inget jag orkar just nu. Jag tänker vara enstöring ett tag till. För övrigt är det barnkalas på söndag. Min brorsdotter fyller år. Det räcker med en barnlöshets-kraftansträngning per helg. Man måste peppa sej själv och ställa in sej i en styrkemod. En 'untouchable'-mod. Låtsas som att man inte tänker bryta ihop när som helst vilket man känner för att göra mest hela tiden.

Dagen efter

2007-05-22T11:19:00.000+02:00

Idag har jag en tung huvudvärk. En hjälm på skallen som trycker och värker. När jag vaknade i morse var jag tvungen att gräva i minnet om jag druckit vin.... nej just ja, det hade jag ju förstås inte. Jag har två embryon i magen. Två embryon i den alldeles oigenkänneliga, svullna och putande magen.

Så gick grubblet igång.... hur mår dom? Har dom delat sej vidare? Lever dom? Kom dom verkligen in i sprutan? Hängde dom verkligen med i den vätska som spolades ut i livmodern? Det kändes nämligen väldigt tveksamt igår.

Vi var ovanligt hoppfulla igår när vi infann oss på kliniken. Samtidigt hade jag en obehaglig känsla av att det har gått alldeles för smidigt den här gången.... någonting måste ju gå snett. Läkaren kom in. Fel läkare. Han som jag tycker är så okänslig och som saknar takt och känsla. Jahapp tänkte jag. Nu börjar det. Han var inte så översvallande positiv över våra embryon som jag hade hoppats. Faktum är att han inte ens hade tittat så noggrant på hur bra/dåliga dom var. Han skulle kolla sa han. Sen efteråt fick vi inte heller riktigt klarhet i hur det låg till. Antingen duckade han för frågan eller så kollade han inte så noggrant. Dåligt. Detta är bland de viktigaste samtalen man har vid en IVF. Så stod han och var osäker.
Till slut klämde han fram att de övriga 7 embryona kanske inte riktigt var av fryskvalitet, men att de kan hämta sej under långtidsodlingen. Huruvida de embryon jag fick tillbaka var av fryskvalitet eller inte har vi heller ingen aning om, men tjejen inne på labbet sa i alla fall att dom såg fina ut.
Ärligt talat kanske det är lika bra. Det embryo som jag blev gravid med för ett år sedan var inte av toppkvalitet. Det är inte avgörande för resultatet även om man känner sej lite tryggare. Nästa vecka får vi reda på hur det har gått med de övriga 7 embryona. Om något av dom har uppnått blastocyst och är frysbart. Jag misstänker att det inte kommer att finnas något kvar. Ingen frysåterföring alltså.

Väl inne på op-rummet stog en på-tok-för-ung tjej, embryologen, och log. Jag kände mej genast lite snopen. Vart har han tagit vägen den där lite äldre trevliga embryologen? Han som jag känner förtroende för? Nåja, hon kanske inte har hunnit kladda alltför mycket med våra värdefulla små celler, tänkte jag elakt och hoppade upp i gyn-stolen. Så fick vi se de små prickarna på en skärm. Det blir så oerhört ofattbart när man ser dom. Så små och blottade. Så fantastiskt. Vi fick tårar i ögonen. Så hände det. Tjejen stötte plötsligt till skålen med embryona så dom skvimpade iväg ur synhåll. Jag fick panik. Vart tog dom vägen? Tog dom skada? Hittade hon verkligen igen dom när hon sen jagade runt med sprutan? Jag vet inte. Efteråt konstaterade hon alldeles för snabbt att sprutan var tömd ordentligt och jag hörde med fasa hur skålen åkte ner i soptunnan med en duns...... en obehaglig känsla, en känsla av maktlöshet. Av hur det viktigaste i våra liv drunknar i enkla vardagssysslor. Hur vår sårbarhet bleknar bort i mängden. Vi är bara ännu ett barnlöst par. Tänk om våra embryon följde med ner i soptunnan? Både jag och min man hade en klump i halsen när vi gick därifrån. Känslan finns kvar. Känslan av att vi faktiskt kan misslyckas ännu en gång.

Plock

2007-05-21T08:50:00.000+02:00

I fredags var det åter dags för plock. För en gångs skull infann vi oss i tid utan stress. Vi slussades in i ett litet bås där jag fick lugnande och 2 alvedon. "Är det första gången?" frågade sköterskan. "Nej fjärde " svarade jag. En liten millisekunds skrynkla i sköterskans panna avslöjar hennes tvivel. "Vi kan!" ville vi ropa. "Det är inte alls fögäves!" Men vi svalde våra ord. Det är fjärde gången. Ingen självklarhet. Det som alla sa efter missfallet, att vi har fått bevis på att vi kan, ger inte längre någon tröst. Vi trodde på det i början. Nu tvivlar vi.

Väl inne i operationsrummet fick jag morfin. Jag fick inte det rus som jag brukar få och fick panik. "Jag känner inget rus" säger jag. Det är ingen som hör. Jag känner mej lite dum för jag är ju inte här för rusets skull. Men det kommer ju att göra jätteont tänker jag och gör ett nytt försök. Precis som jag får ut orden känner jag hur jag blir alldeles rusig i kroppen. "Errhh, kanske lite ändå" säger jag och slappnar av.

Denna gång räknade jag inte hur många blåsor det blev. Jag konstaterade bara nöjt att det fanns tillräckligt många. Det gick snabbt och smidigt och snart var det jobbiga över. Eller?? Nja. Sen började väntan på att få höra hur många ägg det blev. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd med åtta. Det blev 11. 11 mogna fina ägg! Så kom nästa bekymmer. Man rekommenderade långtidsodling. Vi hade bestämt att vi ville ha tillbaka två embryon. Läkaren ville inte föra tillbaka två långtidsodlade embryon men tyckte att det var ok om dom odlats kortare tid. Långtidsodling var inte riktigt vad vi hade föreställt oss eftersom vi normalt har så få ägg. Gränsen för den här kliniken ligger vid minst 6 befruktade fina embryon efter ett dygn. Vi hade 9(!) Tidigare har vi haft 4-5. Efter mycket funderingar fram och tillbaka under helgen har vi i alla fall kommit fram till att vi går emot läkarnas rekommendationer och vill få tillbaka två embryon idag (om det finns två) och långtidsodla det som eventuellt finns kvar. Vi vågar inte chansa på att det inte blir någon återföring. Det sker i 10% av fallen och det skulle bli så oerhört jobbigt.

Nu sitter jag och väntar på att åka till kliniken. Jag borde arbeta men det är svårt att fokusera på något annat än embryon idag. Då får vi också höra hur många embryon som överlevt tre dagars inkubation. Som vanligt är jag orolig att något ska hända i sista stund så att vi inte får tillbaka någonting. Jag har ovanligt ont i magen och tänker att det kanske inte är som det ska. Magen känns svullen och misshandlad. Brukar det vara såhär? Som om magen blivit överkörd av en bil och sedan uppumpad av en cykelpump? Jag kommer inte ihåg. Jag har heller aldrig haft såhär många ägg. Inget är väl riktigt normalt i den här branschen (även om läkarna gör sitt bästa för att övertyga en om det normala i allting).

Skolboksexempel

2007-05-14T10:32:00.000+02:00

"Skolboksexempel" sa läkaren när hon räknade äggblåsor. "Det ser precis ut som man vill att det ska se ut. Jämna fina blåsor."

Den enda gången jag verkligen velat vara ett skolboksexempel. När läkaren räknar blåsor. Dessutom var det 11 stycken! Förra gången var det 5 på motsvarande UL. Jag blev så glad. Jag har verkligen inte varit så bortskämd på den fronten. Men så började läkaren vela mellan plockning på onsdag eller plockning på fredag.... dvs optimal dag torsdag.... jäkla helgdag tänkte jag. Typiskt att en helgdag ska stå i vägen för plockningen.

Men just idag ska jag inte vara orolig. Jag ska njuta av att veta att det finns hopp igen.

Igår var det exakt ett år sedan jag fick tillbaka ett embryo som fäste och utvecklade sig till ett litet foster. Ett år har gått sedan jag blev gravid. Det är med sorg jag tänker på vilken lång och outhärdlig smärta den resan slutade i. Hade jag vetat om då hur allt skulle utveckla sej undrar jag om jag hade valt att få tillbaka embryot. Ändå väljer vi att göra ett försök till. Förhoppningsvis finns ett lyckligare slut på den här resan.

Sprutdag 8

2007-05-11T16:25:00.000+02:00

Här händer det saker på alla fronter. Hembesöket gick hyfsat. Vi hade bjudit hem några representanter från vårt 'nätverk' på utredarens begäran. Något som ytterligare bidrog till nervositeten eftersom vi hade sämre kontroll över situationen. Det kändes väldigt konstigt och nervöst när utredaren klev in genom dörren. Alla stog och tittade på honom, lekledaren. Vi bjöd på dom inte-alltför-fjäskiga tilltuggen och satte oss i soffan. Samtalen flöt på bra som vanligt och det kändes ganska trevligt. Det var först när han hade gått som jag märkte att det nog hade varit ganska stelt. Alla slappnade av och plötsligt var vi på väldigt gott humör (redan innan vi öppnade bubblet....).

Dagen efter var vårt sista möte. Det gick inte riktigt lika bra. Vi skulle prata om livsåskådning och erfarenhet av barn.... inte våra starkaste meriter. Samtalet sviktade lite här och där. Så kom vi in på medgivandeåldrar. Inte heller så muntert. Så ringde min telefon ganska olämpligt och jag kom av mej. Man kan inte vara på topp jämt, men samtalet gav en bitter eftersmak. Jag blir så trött på att man hela tiden försöker 'måla fan på väggen' i adoptionssammanhang. Att adoption utmålas som ett föräldraskap som är flera gånger tyngre och besvärligare än ett biologiskt föräldraskap. Man ska börja varje mening med 'i värsta fall' och inte inbilla sej att man ska få känna sej som en 'normal' förälder. Jag förstår också att det kan uppstå problem som man inte har annars, men det blir så svårt när man hela tiden ska sitta och spekulera ikring allt det jobbiga och hur man ska tackla det och aldrig lyfter fram det positiva. Sen är det svårt när man ska sitta och vara så perfekt hela tiden. Säga rätt saker.

Men nu är vi i princip färdiga med hemutredningen. Vi har lite papper kvar att skicka in och sen får vi förhoppningsvis ett beslut före sommaren.

Igår var jag på det första ultraljudet. Det var över förväntan. Alla på kliniken var så rara och omtänksamma. Jag hade en annan läkare än vanligt. Hon trodde att hon skulle göra plockningen vilket var bra. Jag fick ställa mina frågor utan att känna mej i vägen. Jag trodde att min vänstra äggstock hade lagt av, men icke. Den hade lika många blåsor som höger sida (ca 4!). Så jag blev alldeles lycklig. Jag kände mej nästan som en riktig kvinna. En sån med båda äggstockarna på plats. En sån som kan bli gravid.

Hembesök

2007-05-07T09:37:00.000+02:00

Så var det dags för hembesök. Ikväll kommer adoptionsutredaren hem till oss för att se hur vi bor. Ska man städa eller ska man ha lite slarvigt? Ska man bjuda på hembakt? Jag tänker att jag inte borde göra mej till. Men samtidigt vill jag ju fixa lite. Det gör jag ju alltid. Varför inte den här gången?

För varje möte vi har känns det som att vi kommer lite närmare ett barn. Vi ertappar oss själva med att diskutera hur vi ska göra sen, när barnen kommer. Inte Om barnen kommer. Det kanske kommer att ta tid. Men dom kommer. Kanske väntar dom liksom vi. På att bli familj.

Jag tänker att det kanske är meningen. Att vi ska bli adoptivföräldrar.

Kuddkrig

2007-04-26T11:27:00.000+02:00

Så var det dags igen..... ytterligare en kollegas fru väntar barn. Hon ska komma till kontoret för hon "måste visa upp magen". Tack men nej tack. Jag vet nog hur dom ser ut vid det här laget. Nej tack.

Måste sitta och lyssna. Har hörlurar på mej men hör ändå. Jag har ett tinnitus pip i örat. Som om en sträng skar falskt i mitt öra. Det gör ont.

Hormonerna har kuddkrig. Jag har ingen kudde att slå med.

Jävla spray.

Länge sen

2007-04-24T14:44:00.000+02:00

Det var länge sen jag satte mej ner för att skriva. Det har varit fullt upp. Det händer mycket på alla fronter och det är ganska skönt som omväxling. Skönt att kunna fokusera på något annat än graviditet. Även om jag alltid har något som ligger och skaver och gnager. Något som trycker över bröstet. En oro. En sorg. Sorgen har blivit min skugga.

Jag har påbörjat min sista IVF behandling. Det känns som ett stort beslut att ta. Kanske kommer vi inte att kunna hålla oss till en till. Eller så kanske det blir en befrielse när det är över och vi får påbörja adoptionsproessen på allvar. Läkaren på kliniken blev väldigt förvånad när vi sa att detta troligtvis är vårat sista försök. Han visar tydligt att han tror att vi har alla chanser. Det gör mej glad. Samtidigt förvirrad. Hur lång tid tar adoption, frågar han. Det tar väl väldigt lång tid? Han insinuerar att om jag bara härdar ut.... Kanske är det inte värt att i varje läge härda ut. Kanske är det meningen att min familj ska komponeras av barn från olika världsdelar. Jag ler när jag ser en Benettonreklam nu förtiden..... jag ser min familj.

Vi beslutade i varje fall att spara våra två frysta embryon. Läkaren var förvånad även av detta. Han hade aldrig varit med om det sa han. Han menade på att frysresultaten är mycket bra. Bra sa vi. Mycket bra. Till syskon. Han köpte till slut vårt önskemål och skrev snällt ut några kilo hormoner som jag nu pressar i mej. Idag har jag sprayat i en vecka och mår än så länge bra. Sist hade jag huvudvärk nästan hela tiden. Jag är glad så länge jag slipper men vet att den snart kommer smygande.

IVFen känns ganska sekundär just nu. Visserligen brukar det inte bli påtagligt förrän det närmar sej ultraljud. Men vi har äntligen påbörjat adoptionsutredningen så vi har tankarna på annat just nu.

Vi var ganska nervösa inför första adoptionsmötet. Det blev inte bättre av att min man snubblade in en minut före intervjun efter 1 timmes dårfärd genom stan. Med hjärtat i halsgropen satt vi båda där och pustade. Utredaren tog en snabb titt i papprena och reagerade direkt på datumet för adoptionskursen som blev godkänd för ett år sen. Varför har det dröjt så länge innan ni påbörjar utredningen? ..... Tja, jag blev gravid, svarar jag. Sen följer ett långt utlägg om hur vi hanterat missfallet och hur vi mår idag och hur redo vi är för nästa steg. Jag får kämpa för att hålla tårarna borta och låtsas som om jag är starkare än vad jag egentligen är. Det går bra och när vi väl går därifrån är vi lättade. Utredaren verkar sympatisk. Han ifrågasätter inte att vi vill adoptera. Det är självklart för honom när han hör oss berätta. Han lyssnar och antecknar. Man undrar vad. Det lär vi aldrig få veta.

Nu har vi haft två träffar. Det är trevligt. Men konstigt. Jag håller inte reda på mina brorsbarns födelsedagar. Jag har slutat räkna hur gamla dom är. Det var lite lurigt att klämma ur sej åldrarna. Lite svårt att komma ihåg stavningen på deras namn. Man borde vara superfaster och aldrig missa en födelsedag. Jag har missat dom flesta. Det är inte så roligt att gå på barnkalas och barndop när man är barnlös. Det är snarare tortyr. Det är förstås ingenting jag föklarar för vår käre utredare utan jag sitter bara och ler när jag berättar om de små. Jag ler och hoppas att han ska förstå. Att jag duger som förälder.

En helg till

2007-03-19T10:58:00.000+01:00

Man tror att man börjar bli härdad. Att det kanske gör lite mindre ont nu. Även om det bara är litegrann så finns det hopp om att det ska bli ännu mindre smärtsamt snart. Så pratar dom om bebisar i fikarummet. Ytterligare en kollega ska bli pappa. Snart. Jag visste inte om det. Dom har köpt vagn i helgen. Han lyser. Sekreteraren frågar om magen och namn och ultraljudet och envisas mer och mer och mer. För varje fråga sjunker jag djupare i min stol. För varje fråga blir klumpen i halsen större. Så frågar en ny kollega om han är den enda i sällskapet som inte har barn. Nu måste jag harkla mej. Anstränga mej för att få ut dom där ljuden. I mitt huvud skriker jag "Ja men hon är död och jag blir inte gravid igen!". Jag biter ihop.

Så var man tillbaka igen. I sorgen. I ilskan. Nästa gång ska jag nog skrika högt istället. Jag är trött på att bita ihop.

Helgen var stärkande. Nu behövs en helg till.

För mycket av det goda?

2007-03-13T13:47:00.000+01:00

Jag hade en konstig dröm i natt. Jag drömde att vi hade adopterat tre pojkar som var syskon. Dom höll oss vakna hela nätterna och vi var utmattade. I drömmen tänkte jag det som jag svurit sedan länge att jag aldrig någonsin kommer att klaga över att det är jobbigt. ALDRIG. Men jag fick verkligen bita ihop för jag kände mej så otillräcklig. Så ringde telefonen. Det var adoptionscentrum. Man hade hittat ett syskon till. En pojke till. Jag tackade ja. Och bet ihop. Sen skulle jag berätta för min man. Då vaknade jag. Jag vågar nästan erkänna att jag var lite lättad.

Idag går jag med ett leende på läpparna. Det finns hopp. Till och med om att få för mycket av det goda. Eller kan det bli för mycket? Det känns faktiskt inte så just nu.

Spindel utan ben

2007-03-09T09:33:00.000+01:00

Jag vaknar varje morgon med ångest. Ångest över barnlösheten. Varje morgon får jag tvinga mej själv att plocka fram positiva tankar. Bilderna jag har i huvudet av dom adopterade småpluttarna. Då känns allt lite lättare. Bara jag slår bort tankarna om tidsaspekten på adoption. Dom tankarna får inte tillträde i mitt huvud just då. Det blir för smärtsamt.

Igår grät jag när jag såg en gravid mage på TV. I morse ertappade jag mej själv med att tycka synd om alla som inte adopterar efter att ha drömt mej bort i adoptionstankar en stund. I början av veckan fick jag en klump i halsen när jag tänkte på adoption. Jag blev plötsligt rädd att jag inte kommer att känna mej som en riktig mamma. Igår kväll ringde svärfar. Han undrade säkert hur det har gått med IVFen. Men jag kunde inte framkalla orden. Dom satte sej istället i halsen och jag fick svårt att andas. Jag ville bara bli av med telefonluren. När min man äntligen kom hem kunde jag krypa in i hans famn med svansen mellan benen. Men han kan inte ta bort det onda. Det kan ingen. Inte ens välmenande vänner med "goda" (=idiotiska) råd. Jag har fortfarande inte lyckats komponera ett svar till henne men tack för alla kloka råd.

Detta är mitt liv just nu. Ett evigt pendlande mellan hopp och ångest. Jag har många ben men inget som håller att stå på.

I all välmening

2007-03-06T13:14:00.000+01:00

Jag har en vän som gör allt för att trösta. Hon försöker hitta alla möjliga skäl till att jag egentligen inte borde vara ledsen. Vi har haft en hel del mailkontakt på sistone men plötsligt kände jag att jag inte orkar försvara min sorg längre.

Hon skriver saker som "Tänk på alla kvinnor som är 40+ som ännu inte har träffat en man som dom vill leva med." Ja ok, säger jag. Ska tänka på dom. Men jag mår inte bättre av att tycka synd om någon annan. Vi började försöka långt innan du träffade din kille....
Hon anser att jag och min man kanske borde gör mer saker på olika håll istället för att 'älta' barnlöshetsproblemen för mycket. Det var nog det här rådet som gjorde mej mest upprörd. Hon har ingen aning om hur mycket/litet vi ses och hon förutsätter att vi bara sitter hemma och 'ältar' (själv tycker jag att vi ses alldeles för lite). Efter en lång rad liknande argument till varför vi borde adoptera och kanske inte borde snöa in oss på alltför små barn och kanske inte borde köra fler IVFer och andra övertramp avslutar hon sedan med att skriva 'Kanske dags för det slitna rådet att njuta mer av det man har'.

Jag vet att hon menar väl. Men hur förklarar jag för henne att det hon skriver bara gör att jag mår ännu sämre? Jag har grubblat hela helgen över varför vi hamnat i den här konstiga situationen där jag bara känner mej mer och mer trängd i ett hörn. För varje skäl hon hittar till varför jag egentligen borde vara glad, blir följden att jag svarar ännu mera negativt. Jag har inte kunnat förmå mej att svara på det förra mailet för jag blev så arg. Vad svarar man?

Om en evighet

2007-03-02T16:50:00.000+01:00

Jag vet inte vad jag ska känna. Alla tankar rullar runt och det råder känslomässig kaos. Jag kan inte förmå mej att ringa barnmorskan för jag mår illa varje gång jag tänker tanken.

Jag försöker dela upp väntetiden till nästa försök i små etapper så att jag inte ska bli fullständigt vansinnig. Bara jag orkar vänta till slutet av mars börjar det hända saker. Dels ska vi på återbesök till kliniken och diskutera vad nästa steg blir. Tills dess måste vi ha bestämt om vi ska göra ett nytt försök på samma klinik igen eller om vi ska prova en annan. Sen påbörjar vi hemutredningen. Det blir en jobbig parallelprocess men just nu känns det som att vi närmar oss adoptionsbeslutet och vi vill komma igång med det så fort vi kan. Vi ska också resa bort i början av april. Visserligen ska vi hälsa på min svärfar, och han har lite svårt att förstå vår barnlöshet så jag känner mej ganska delad inför besöket. Jag orkar inte bli sårad. Sist vi sågs var jag gravid och lycklig och det känns tungt att bli påmind om den lyckan. Det är helt andra förutsättningar nu. När vi kommer hem efter resan är det äntligen vår och då brukar det ju vara fullt upp med alla utomhusprojekt. Då påbörjar vi förhoppningsvis nästa behandling. Om en evighet.....

Sorgen

2007-02-28T10:55:00.000+01:00

Sorgen över att solen inte ville lysa på oss denna gång heller. Bitterheten över att vi inte kan påverka. Över att vi inte kan själva. Otåligheten att vi fortfarande står och stampar på samma ställe som för sju år sen. Ilskan över orättvisan. Över att jag inte fick antibiotika i tid och därmed fick missfall. Tvivlet inför nästa behandling. Stressen av min ålder. Smärtan som bor i bröstet. Den som bara dunkar och river och gör att det blir svårt att få luft.

Jag är häpen över att min kropp är på jobbet idag. Att den klev upp och klädde på sej och åkte iväg. Munnen talar om oviktiga saker som om inget har hänt. Ögonen säger något annat. När ger kroppen upp undrar jag?

Jag försöker hitta någonting positivt. Men det är svårt. Just nu. Livet handlar om att bli gravid. Om att lösa problemet. Jag har skygglappar på mej och orkar inte se någonting annat. Ingenting annat meningsfullt. Alla relationer blir en påminnelse om det vi inte kan få. Jag har ingen energi för mitt arbete. Mina vänner som alla har barn är hungriga på karriär. Jag är bara hungrig på mammaledighet och sömnlösa nätter med barnskrik. Vi borde kanske resa bort, men vi behöver pengarna till fler IVFer och adoption. Vi borde kanske planera in något roligt till sommaren, men vad kan vara roligare än att bli gravid? Ingenting.

Min man är beredd att göra ett försök till och sen ge upp och satsa helhjärtat på adoption. Lägga hela det här eländet bakom oss, plocka upp spillrorna och börja bygga utifrån våra förutsättningar. Jag får panik när jag inser att vi snart måste ta ett sånt beslut. Innerst inne har jag nog tänkt som alla andra så noga påpekar för oss, att om man blivit gravid en gång borde man kunna bli det igen. Men det finns inga garantier. Var ska vi sätta gränsen för hur mycket vi utsätter oss för innan vi sätter stopp? När ger kroppen upp undrar jag?

Vi ska till familjerättsenheten om en månad. Ett första möte om adoption. Då har det gått 5 månader från det att vi kontaktade dom. Det är en indikation på hur lång tid resten kommer att ta.... Men just nu är det min enda livboj (bortsett från min underbara älskade man). Vi hade (mycket fördomsfullt) föreställt oss att vår utredare är en kvinna. Av någon anledning blev jag störd över att det är en man. Tänk om personkemin inte fungerar (detta gäller förstås oavsett kvinna eller man....)? Små nyanser som spelar en stor roll. Ska försöka programmera om dialogerna i mitt huvud till dialoger med en man.... Fy skäms för såna antaganden!

Nu väntar alla roliga samtal till föräldrar, syskon och vänner. Det är tungt att göra alla besvikna. Tungt att misslyckas inför sina närmaste. De som skulle hålla tummarna. De som inte förstår hur omöjligt det är att bli gravid. De som redan har börjat smida bebisplaner. Nej. Det blir inte heller någon bebis år 2007. Den här gången finns inga bortförklaringar att ta till som sist. Allt såg så lovande ut. Jag har gjort allt i min makt. Tagit det lugnt, inte druckit kaffe, ätit nyttigt, inte sportat, bara levt i en bubbla av harmoni och hopp. Men det hjälpte inte. JÄVLA SKIT.

Verklighetens bistra sanningar

2007-02-27T09:25:00.000+01:00

Så var det dags att vakna upp och möta verkligheten igen.

Jag vaknade ännu en gång mitt i natten. Den här gången hade jag lite ont i magen. Det kändes inte riktigt som mensvärk så jag funderade ett tag på om jag kanske hade ätit något dåligt. När jag vaknade i morse tänkte jag ändå att det fanns en liten risk att det var någon form av föraningar till mens så jag var lite orolig att det skulle komma blod när jag klev upp. Till min stora förtvivlan kom lite gammalt blod. Så nu sitter jag här och väntar på att helvetet ska braka lös. Jag har inte ringt barnmorskan för hon kommer ändå att insistera på att vänta och se, men jag känner att det är kört. Jag vill bara inte förstå det. Orkar inte ta in det. Vill inte inse. Vill fortsätta att leva i min bubbla av hopp. Vill fortsätta att vara glad lite till.

Jag fick bara vara glad i tio dagar. Nu dröjer det tre månader till nästa gång jag får känna hopp igen. Det är den bistra sanningen.

Jag känner mej lurad. Lurad på livet. Det som alla andra lever.

Hopp

2007-02-23T16:00:00.000+01:00

Jag vaknade återigen mitt i natten. Denna gång var allt jag kände borta. Jag blev så glad att jag inte kunde somna om. Jag låg vaken och tänkte att hoppet inte är ute. Idag är jag förstås trött, men har ändå återfått lite av den positiva känslan jag hade från början. Hoppet är inte ute. Det enda som saknas är lite symptom....

Nu är det bevisat. Man blir knäpp av IVFer. Man måste tydligen gå igenom alla register av känslor för säkerhets skull. Tyvärr gör man kanske alltför tvära kast mellan upp och ner och omgivningen har inte en chans att hänga med. Jag har i alla fall fått en försmak av den kommande veckans desperation. Förhoppningsvis får jag leva kvar i min lilla bubbla ett tag till (helst ett bra tag framöver).

Tvivel

2007-02-22T15:07:00.000+01:00

Som på beställning kom då mina första tvivel. Jag vaknade mitt i natten och kände mej tung i huvudet. I mitt sömniga tillstånd försökte jag minnas om vi drack vin kvällen innan. Nej just det. Jag dricker ju inte vin just nu. Så började tankarna sakta rinna in och bilden klarnade. Är det min menshuvudvärk som redan gjort entre!? Vid det här laget är jag klarvaken. Ångest. Neeej! Jag vill inte! Jag har ju varit så glad. Kan jag inte få vara lite glad? Jag kryper närmare min älskade. Krockar med hunden istället. Och somnar till slut. Med mardrömmar.

6 dagar efter återförandet. Är inte det lite tidigt? Typiskt. Eller så är det lågtryck? Eller allmän trötthet? Eller? Jag vill gärna hitta andra förklaringar men faktum är att jag känner igen den här sopiga känslan av dåligt järnvärde. Hela dagen har fortsatt i samma anda. Jag har pendlat från att tänka att det är orimligt att jag börjar känna av mensen redan nu till att tänka att jag bara ljuger för mej själv när jag tänker att det inte är pms symptom. Det enda jag vet med säkerhet är att jag har några fruktansvärt jobbiga dygn framför mej. Jag vill inte!!

5 dagar efter återföringen

2007-02-21T14:08:00.000+01:00

De senaste dagarna har jag försökt hålla kvar den lyckliga känslan jag hade efter återförandet. Jag har försökt se framför mej hur cellerna fortsätter att dela sej. Hur embryot borrar sej in djupt. Varje morgon vaknar jag och försöker känna efter hur det går. Inte för att jag förväntar mej några symptom, men jag försöker snarare heja på lite.

Jag har tagit det extremt lugnt. Jag tror att jag blir extra trött av progesteronet för jag brukar inte vara fullt såhär bortkopplad och lat. Det är egentligen ganska skönt men det är ju inte så lämpligt på jobbet.... Framåt eftermiddagen har jag svårt att hålla ögonen öppna och på kvällen somnar jag betydligt tidigare än vanligt och är lika trött igen nästa dag.

Igår fick jag ett mail av en gammal vän. En vän som jag har varit väldigt ledsen på för att hon inte har hört av sej och frågat hur det går eller hur jag mår. Vi gjorde fertilitetsutredningen ungefär samtidigt. Då hade dom försökt få barn i ett halvår. Vi hade varit barnlösa betydligt längre. Då hade hon panik. Jag var ganska optimistisk. Vi lovade varandra att berätta allt. Jag berättade. Hon blev gravid. Flera gånger. Utan att berätta. Efter tre missfall berättade hon. Då var hon gravid igen och allt såg bra ut. 5 månader senare fick hon en son. Jag vet att hon har en jobbig resa bakom sej. Jag försöker påminna mej själv om det nu när jag känner mej så sviken.
Det jag inte förstår är hur fort får man glömma egentligen? Hon säger att hon förstår. Men jag tror inte det. Det har gått tre år sen vi började prata öppet (åtminstone gjorde jag det). Jag lever kvar i samma graviditetskamp. Hon är inte kvar i kampen. Hon kommer inte ihåg. Hade hon kommit ihåg så hade hon kanske kunnat förstå. Då hade hon hört av sej och frågat hur jag mår för länge sen. Istället slutade hon att höra av sej efter missfallet. Innan hade vi kontakt varje vecka. Det värsta är att mitt knäppa JAG inte kan låta bli att undra varför hon hör av sej nu? Mitt knäppa JAG vill inte veta svaret på den frågan. Mitt knäppa JAG är så knäppt! Jag vill ju ha kvar hennes vänskap men mår dåligt av att inte berätta hur jag egentligen känner. Ska jag låtsas som ingenting och bara hålla andan som vanligt eller ska jag orka vara ärlig? Jag vet inte. Jag är trött på att vara bitter.

Lättnad

2007-02-17T17:10:00.000+01:00

Ingenting blir riktigt som man tänker. I torsdags gick jag omkring hela förmiddagen och höll krampaktigt i min telefon. Dom skulle ringa från kliniken och tala om hur många av äggen som blivit befruktade. Ingen ringde. Till slut var jag tvungen att stänga av telefonen på grund av ett evenemang som jag skulle gå på. Precis när jag börjar trycka av telefonen känner jag hur den vibrerar lite. Men då var det försent. Några timmar senare lyssnar jag av meddelandet. Av 6 ägg var två omogna och resten hade befruktats. 4 småttingar kvar alltså. Trots att detta var ungefär vad vi hade föreställt oss var det lite plågsamt att inse att av dessa 4 ägg kanske inget blir riktigt bra. Jag kunde inte låta bli att tänka på min första IVF, där vi började med 5 varav 4 blev befruktade. Den gången blev bara ett embryo tillräckligt bra för återföring och resten fick slängas. Visserligen blev det till slut ett foster, men det var ju inte direkt några marginaler. Hur skulle det bli den här gången? 0 av 4? På fredag morgon gick jag cirklar kring telefonen. Till slut var jag tvungen att ringa. Då skulle dom precis gå på 'äggrond', så dom visste inte mycket mer om embryona än att dom såg mycket fina ut dagen innan.

KL. 13.00 var det så dags att infinna sej. Jag fick byta om och sen satt jag nervöst väntade. En evighet (typ 10 minuter). När läkaren kom såg han förstås ut som att han hade ett dåligt besked. Av de 4 ägg som blev befruktade hade 3 fryskvalitet!!! Det tog en stund innan jag förstog. Jag var så beredd på ett negativt besked att jag först trodde att han sagt fel eller att han kanske förväxlat mej med någon annan. Men det var mej han pratade med. 2 småttingar till frysen! Ett litet embryo till lilla magen. Jag är så lycklig. Det är en sån lättnad. De senaste veckorna har verkligen varit psykiskt påfrestande. Ett tag var jag övertygad om att jag inte skulle få något tillbaka alls. Men så blev det verkligen inte!!

Alla hjärtans embryon

2007-02-14T18:40:00.000+01:00

Så var det då dags för ägguttagning. Stressade och spända snubblade vi in några minuter försent på kliniken efter att ha suttit i bilkö. Puuh, vi hann. Nästan. Ingen riktigt bra start, men väl där kändes det som om vi hade hamnat på ett spa. Lugnande musik, trevliga rum, leende sköterskor..... eller så var det pillrena jag fick vid ankomsten. Lugn blev jag i alla fall.

Plockningen gick smidigt och snabbt och relativt smärtfritt. Ett par små stick och sen var det värsta över. Höger äggstock hade ett antal fina äggblåsor. Vänster märkte ingen av oss att han tog. Märkligt. Kanske blev det något kvar?? Hur som helst kändes det som något fler än de fem blåsorna läkaren fann i fredags. Efteråt väntade vi väldigt oroligt på domen. De senaste dagarna har jag försökt ställa in mej på att det inte skulle bli mer än tre ägg. Hitills har det varit ett par fler äggblåsor vid sista ultraljudet än ägg som dom fått ut vid plockningen, så jag tog för givet att det skulle bli så nu också. Nu fick dom ut sex ägg. Jag blev så lättad. Det känns plötsligt hoppfullt att det blir nånting att föra tillbaka. Hoppas, hoppas!! Imorgon ska dom ringa och berätta hur läget ser ut. Jag är otroligt nervös. Vad kan vara mer passande än att våra embryon blir till på Alla hjärtans dag....

Eländesveckan

2007-02-09T12:47:00.000+01:00

Precis när jag trodde att den här eländesveckan började vända.... Ett nytt ultraljud. Nu för att bestämma plockningsdatum. Den här gången hade antalet äggblåsor minskat från sex till fem. Efter ultraljudet i måndags ville dom att jag skulle öka dosen Puregon från 250 till 300 u. Jag var ganska säker på att det åtminstone skulle ha tillkommit en eller ett par blåsor. Istället blev det motsatsen. Nu har jag panik. Tänk om det inte blir någonting att sätta tillbaka! Efter all skit som man får utstå och höga doser fattar jag inte att det ser så glest ut. Ännu sämre än förra gången. Egentligen är det vänster äggstock som trasslar eftersom den bara har en blåsa. Läkaren försökte trösta mej med att man har sett att antal ägg inte har så stor betydelse för resultatet, men nu är jag riktigt orolig att det skiter sej fullständigt. "Nu rycker vi upp oss" sa han taffligt. "Vaddå vi" tänkte jag och kände hur det ilade ända ner i märgen.

Vad kan man göra annat än att vänta och se. All denna terrorväntan. Hur ska jag fixa det?

Den här veckan har verkligen inte varit till min fördel. Det är som om han där uppe vill krama ur det sista ur mej. Efter mitt förra inlägg har det bara fortsatt i samma anda. Till slut började det bli komiskt. I onsdags talade en granne in ett meddelande i min telefonsvarare där hon pratade om tjejmiddagen på fredag (som jag inte kände till) och hur vi borde ordna present. Ett flertal mail cirkulerade också om presenter och logistik kring barnpassning. Så
jag tänkte att jag kanske missat någon lapp i brevlådan. Kanske var det nu turen skulle vända? Trevligt att gå på tjejmiddag tänkte jag i min enfald. Efter ett tag fick jag ett konstigt mail med subject 'recall mail'. Ingen förklaring eller kommentar. Så jag ringde min granne för att klara upp det hela.... "Oj vad piiiinsaaamt. det har blivit feeel" säger hon. "Du är väl inte bjuden?". Jag kände mej ganska road vid det här laget, och avslutade samtalet med ett lite elakt "ha så trevligt på fredag då", och bjöd hem en kompis istället.

Det blir så när man är barnlös och bor i ett område där alla har små barn. Folk glömmer helt enkelt bort att man finns. Man ses inte vid skolor och dagis, man har inte barn som kan leka, man räknas inte. I vissa lägen känns det som en medveten utfrysning. Man kan inte bidra med ett barn som kan sysselsätta grannarnas barn. Man kommer aldrig att ställa upp och hämta på dagis. Alltså kan man inte bidra med nånting och det finns inget skäl att bjuda in. Jag vet att man många gånger tänker att det bara är jobbigt att vara med om man inte har barn. Men har man någonsin reflekterat över motsatsen? Att om man är den enda som inte har barn i en vänskapskrets så kan man känna sej ganska utanför?

Nu vet jag att jag låter sådär negativ och bitter igen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli lite gladare efter dagens ultraljud. Istället fick jag mej en ny törn av olycka. En illavarslande känsla inför nästa veckas plockning.

Självömkan

2007-02-07T10:34:00.000+01:00

Den här veckan tar aldrig slut. I morse när jag kom berättade en kollega glatt att han och hans fru skulle gå på ultrajud och titta på deras bebis. Det var det sista jag ville höra. Vad spännande säger jag och försöker låta äkta samtidigt som jag sväljer min klump i halsen. Jag tror inte att jag lyckades så bra för han såg lite bekymrad ut efteråt. Jag har varit väldigt ledsen efter det som hände i måndags. Allting är så känsligt just nu. Jag hade precis börjat få upp lite energi för mitt jobb. Började nästan känna att det var kul igen. Tänk att det kunde vända med bara några ord. Min invigde bundsförvant stack mej i ryggen. Nu kan jag inte lita på någon. Jag har inte pratat med den klumpiga kollegan sedan dess. Jag undviker honom. Sätter på mej hörlurarna när han kommer in i rummet och låtsas att jag är koncentrerad på mitt jobb. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet heller inte vad som verkligen är jag och vad som är hormoner. Jag blir väldigt arg väldigt fort. Så mycket vet jag. Jag känner mej också väldigt utelämnad och bräcklig. Jag suger i mej allt som händer som en svamp. Inte alls som jag brukar.

Den här veckan känns det som att allt går snett. Jag missar bussar. Tvprogrammet som jag spetsat in mej på i en vecka missar jag för att just den kanalen jag vill titta på inte fungerar just den kvällen. Folk säger klumpiga och sårande saker. Jag åker på ett till frikort på apoteket eftersom läkaren skrivit ut för lite och mitt frikort gick ut för en vecka sen. 1800:- fattigare grälar jag med min älskade. För livet står still. Inget att se fram emot. Vi pratar om att boka en resa. Jag oroar mej för att vi inte har råd. Eller för att det kanske krockar med en IVF. Vågar inte planera nånting. För livet handlar just nu om menscykler. Och att fortsätta andas.

Måste rycka upp mej för ingen annan kommer att göra det åt mej....

Slag under bältet

2007-02-05T12:59:00.000+01:00

Veckan har inte direkt börjat smärtfritt. Jag hade ultraljud och blodprov i morse. Vaknade på gott humör, lite spänd inför vad dom skulle säga som alltid. Jag är lika orolig varje gång att dom plötsligt bara ska skaka på huvudet och ge mej dödstöten när dom undersöker. Man lägger så mycket hopp och energi och tankar på det här att man blir vansinnig för minsta lilla incident. Jag tror också att jag gick dit med en förväntan om ett omhändertagande. Att någon skulle fråga hur det går eller hur jag mår. Jag har ju faktiskt inte mått så prima. Innan jag ens hann sätta mej i väntrummet slussades jag in i en undersökningstol. Jag hann knappt få av mej brallorna. Normalt är det skönt att slippa sitta och vänta, men i det här fallet blev jag överrumplad. Fem blåsor på höger och ...... ja hmmm, bara en blåsa på vänster slänger läkaren ur sej innan jag ens hunnit hitta skärmen där jag ska titta. Så in i ett annat rum. Tack och lov hinner jag påpeka att jag har för lite Puregon. Det kommer inte att räcka till fredag (nästa UL). Först tror han inte på mej men när han ser efter inser han att det är för lite. Han börjar räkna på det som jag redan räknat ut och får bita mej i tungan för att låta honom komma på det först. För han är uppenbarligen lite störd över att jag säger detta inför den barnmorskestuderande tjejen som sitter med. Nu är det tyvärr så att Puregonet kommer att räcka precis till fredag och jag kommer att få ta ännu en tur till apoteket igen på fredag. Om dom dessutom ökar dosen vilket jag misstänker att dom kommer att göra kommer det definitivt inte att räcka ens till fredag.

Besviken över de futtiga sex blåsorna trots rejält högre Puregondos och det lite väl hastiga bemötandet promenerade jag med en klump i halsen till jobbet. Sex blåsor! Det var färre än det var sist jag var inne på vanlig undersökning (alltså när jag inte var under behandling). Ingen som bryr sej hur man mår. Inte ens min man behagade ringa. Väl på jobbet slog jag mej ner vid morgonfikat. Det första jag hörde var "Det är ju så när man har barn....". Illamående lyssnade jag snällt vidare. En kollega frågade en annan om pappaledigheten. "En dag i veckan , på fredagar" svarar han. Bra val säger jag. "Vad menar du?" säger han lite aggressivt. "Ja, jag menar bara att det är bra att ta i anslutning till helgen" säger jag och känner mej genast trängd i ett hörn. "Du har väl ingen jävla aaaning om vad det innebär att ta hand om ett barn" säger han rått. En kvinnlig kollega skrattar högt. Jag reser mej upp och går och låser in mej på toaletten. Och gråter. Det finns ingen annanstans att ta vägen. Hennes skratt ekar fortfarande. Efter en lång stund vågar jag så kliva ut ur toaletten. Fast besluten att ta mej härifrån resten av dagen. Jag kan inte arbeta. Den manliga kollegan ber om ursäkt. Han har väldigt dåligt samvete. Det som var mest sårande var att han är väl insatt i min situation. Jag hade inte väntat mej det påhoppet från honom. Vad är det med föräldrar och behovet av att beklaga sej?

Det är tungt just nu. Det värsta är att jag känner mej så ensam och utelämnad. Min man jobbar dygnet runt och går aldrig att nå på jobbet. På kvällarna sitter jag själv med mina sprayer och sprutor. Ensam med mina tankar som vi aldrig hinner ventilera och dom oberäkneliga hormonsvängningarna som spelar spratt. Man kan bli knäpp för mindre.

Sprutdag 3

2007-02-02T12:27:00.000+01:00

I förrgår var den där dagen vi har bävat för sen missfallet. Vi skulle bli föräldrar. Konstigt nog passerade dagen ganska smärtfritt. Lite tårar på morgonen och sen var det färdigt. Jag var nästan på gott humör. Kanske för att huvudvärken i princip var borta. Efter 8 dagar av huvudvärk var jag nog mest lättad över att kunna jobba utan att sitta och kisa på datorskärmen. Nu har sorgedatumet passerat och det känns som att jag kan se framåt utan att få en klump i halsen. Naturligtvis finns den där malande oron alltid inom nära räckhåll och jag försöker trycka bort den så gott det går. Den främsta oron är ju förstås att jag kanske aldrig blir med barn igen. Även om jag känner väldigt starkt för adoptionsalternativet märker jag att jag just nu blir irriterad på folk som tar upp adoption med mej. Jag har ju själv sagt att jag gärna vill göra både och, och det vill jag också. Men jag tror att jag blir irriterad när mina vänner eller min familj visar att dom OCKSÅ tänker tanken att vi aldrig kommer att lyckas. Som att dom redan har dömt ut oss vad gäller biologiskt föräldraskap. Min tävlingsnerv börjar pulsera och jag känner bara för att visa dom att jag banne mej inte tänker ge mej i första taget.

Nu är jag på tredje sprutdagen. Än så länge har jag lyckats tänka på annat vilket känns positivt. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta med det. Jag vaknar fortfarande ett par gånger varje natt och är alldeles genomsvettig. Ibland bli jag alldeles yr i huvudet och känner mej kallsvettig. Jag antar att det är biverkningar jag får leva med. Jag hoppas bara att det är värt det....

Hormontrasa

2007-01-26T10:57:00.000+01:00

Jag känner mej så hopplöst olycklig och orolig idag. Kan vi inte få ha lite
flyt nu. Jag vet inte hur mycket av den här skiten jag kommer att orka.
Huvudvärk för fjärde dagen i rad. Varje gång jag sprayar känns det som att inhalera huvudvärk. Vaknade sjöblöt i morse. Kände mej som en urvriden disktrasa på vägen till jobbet. Visste inte om jag var varm eller frös. Både och tror jag. Som att ha konstant feber. Och så den
jävla gråtmildheten som gör att jag grinar för ingenting. Tårarna ligger
laddade i tårkanalerna, redo vid minsta lilla incident. Och så den
psykiska stressen av alla runt omkring som blir föräldrar utan minsta
lilla hicka på vägen. Att vi fortfarande står och trampar och aldrig
kommer någon vart. Alla dumma kommentarer på vägen. Alla som inte fattar
någonting. Alla lyckliga jävla människor. Jag är redo att hata dom.
Idag. För att dom är lyckliga och inte fattar hur lyckliga dom är utan
gnäller ändå.

Så gick det med det positiva tänkandet. Plötsligt sitter jag här och känner mej misslyckad. Dom negativa tankarna började snurra. Jag har ingen motståndskraft mot negativa tankar. Allting blir så stort. Så grymt. Så outhärdligt smärtsamt. Så mycket.

Redan en vecka med spray

2007-01-25T10:40:00.000+01:00

Jag är nu på tionde spraydagen. Huvudvärken har gjort sin entre med besked. Tre dagar av konstant huvudvärk gör mej till en ganska labil människa. Inga huvudvärkstabletter hjälper tyvärr. Humöret svänger för varje liten repa i vardagen. Det räcker med små saker för att göra mej vansinnig. Jag försöker tänka positivt. Jag blir ju snabbt glad igen..... För just nu är det inte långt från varken gråt, skratt eller vredesutbrott. Jag minns inte att jag mådde såhär sist jag sprayade. Kanske är det en kombination av att jag jobbar mycket just nu.

Jag gör mitt bästa för att hålla tvivlet på avstånd. Den här gången känner jag en försiktig optimism. Utgångsläget är mycket bättre. Jag har känt mej gladare den senaste tiden (ok, bortsett från de senaste dagarnas hormonsvängningar). Jag känner igen min kropp som den var innan missfallet. Jag vågar nästan lita på den igen.

Jag vet att det kommer att bli tufft när jag närmar mej plockning och ruvning. På onsdag nästa vecka ska jag börja spruta. Det är samma dag som det var beräknat att vi skulle få barn. Ett väldigt laddat datum. Det känns nästan som att någon däruppe (därnere??) sitter och hånar mej. Varför skulle det bli just DET datumet? Dom har även preliminärt beräknat plockning till den 13e/14e februari. Det skulle betyda att våra små embryon kanske blir till på alla hjärtans dag. Det kändes lite mer uppmuntrande. Det känns som en evighet dit. Men som någon sa, dessa behandlingar handlar ju bara om att vänta och vänta. Vänta på att få börja spraya, vänta på mens, vänta på sprutdags, vänta på plockdags, vänta under ruvning, vänta, vänta, vänta. Någonstans därute vet jag att livet pågår. Jag hoppas bara att det fortfarande pågår när jag äntligen tar mej ur den här snurrande cirkusen av hormoncykler, sprayer, sprutor, ultraljud och VÄNTANDE. Som om det inte räckte med att man mår dåligt. Man ska ha dåligt samvete också över att man låter tiden rinna iväg. Att man längtar bort och framåt. Njut av tvåsamheten medan ni kan var det någon som sa...... japp!

På banan igen

2007-01-15T17:20:00.000+01:00

Så var man på banan igen. Spraydag 1 idag. Det känns skönt att äntligen vara igång. Nu väntar några veckor av härliga biverkningar. Har någon någonsin vågat läsa hela listan av biverkningar? Jag gjorde det i morse. Det tar ett tag....

Jag har loggat in flera gånger den senaste tiden och tänkt att jag ska skriva nånting. Men varje gång spinner tankarna igång och jag fylls av vemod. Jag har bestämt mej för att grubbla måttligt. Just nu har jag väldigt mycket på jobbet och jag är rädd att låta grubbleriet ta överhanden.

Den senaste tiden har varit väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar har jag känt mej optimistisk. Andra dagar (ofta i samband med att jag är trött....) har jag varit arg och besviken på allt. Men jag upplever ändå att de optimistiska stunderna varar längre och längre och dom pessimistiska stunderna blir inte fullt lika smärtsamma. Det blir alltid jobbigt när jag tänker på alla vänner som får barn runt omkring oss. De som får tvillingar är extra svåra att möta. Särskilt när dom är övertygade om att det är synd om dom och förväntar sej sympatier. Från mitt håll kommer inga tröstande ord. När jag tänker på allt klumpigt som flyger ur folk blir jag så arg och ledsen. Kommentarerna maler runt i flera dagar efteråt och när jag är ledsen går jag igenom dom. Den ena efter den andra. Som en inköpslista av smärta. Som alla som sagt att missfall är såååå vanligt. Ska man må bättre av det? Eller kommentaren att vi borde ändra vår trädgård om vi planerar barn (kommentaren fick jag efter att vi berättat om missfallet). Jag förstår fortfarande inte vad kärringen menade. Eller att man inte kan hälsa på oss för att vi inte har barnsäkrat. Eller kommentarer som 'skit händer'. Ja, men har det NÅGONSIN hänt dej undrar jag då.... Eller som han som berättade att det gick 'väldigt lätt' efter att han berättat att hans fru var gravid igen. Var det verkligen nödvändigt att lägga till den detaljen?? Dumma människor.

Vi var på dop förra helgen. Det blir förstås värre och värre för varje gång men den här gången var det extra tufft. Att möta allas blickar. Att lyssna på hyllningar till livet. Det låter så självklart. Och så psalmerna. Jag var tvungen att tänka på tråkiga saker för att inte börja gråta alldeles hysteriskt. Efteråt sa vi att vi ska få vår revansch. Ja, det ska vi.

Jag försöker som sagt hålla grubblerierna på avstånd. De leder ändå ingen vart. Istället försöker jag tänka på det som kommer. Se fram emot de barn vi ska få. För på ett eller annat sätt ska vi nå dit. Adoptionstankarna växer sej allt starkare och jag tillåter mej att fantisera om barnbesked och en ny resa i livet. Jag skojar lite om vad barnen kan tänkas heta i olika länder och funderar om man skulle döpa om barnet om det hette det ena eller det andra. Jag vågar släppa fram de tankar som tidigare varit förbjudna; tankarna om oss som föräldrar. Tankar som man absolut inte vågar tänka när man är gravid. Och det känns befriande.

Barnens högtid

2006-12-22T15:15:00.000+01:00

Det blir tyngre för varje år som går. Att uppbringa julstämning. Att baka pepparkakor, pynta, klä granen och slå in julklappar. Saknaden blir extra stor och tung att bära. Det är som om man inte har rätt att göra dessa saker utan barn vid sin sida. Jag ertappar mej själv med att kika in på grannarna på vägen hem från jobbet. Naturligtvis är dom hemma sedan länge i full färd med att leva familjeidyll. I vårat hus ekar tomheten.

I år undviker vi barnfamiljerna. Jag är inte gjord av stål.

Min bror ska ordna julafton för familjen. Dom har inte ens frågat oss om vi vill komma. Dom frågade min mamma om vi kunde komma. Men det är inte samma sak. Dom borde kunna lyfta luren och fråga tycker jag. Efter missfallet har dom ringt en gång (två veckor efteråt). Troligtvis eftersom dom känner sej obekväma med sin babylycka. Dom borde veta bättre. Min man undrar om dom är sura på oss. Jag blir så trött. Hur skulle dom kunna vara det? Sist vi talades vid var jag desperat av sorg. Jag kan inte förmå mej att ringa. Jag känner mej så sviken. Jag inser att jag är besvärlig just nu. Jag vill få inbjudningar som jag kan tacka nej till....

Jag vill inte vara en bitter och ilsken hormonkossa. Men mensen är på väg att göra sitt intåg. Jag känner det lång väg som en dopad blodhund. Varje månad bygger man upp små illusioner. Som att skrapa på en trisslott ..... man hoppas in i det sista och tänker att den HÄR gången. Varje månad släcks hoppet lite till. Kommer vi någonsin att lyckas? Varför ska just vi drabbas av den här olyckan. Jag är så otroligt förbannad!

Nu ska jag nog gå och mucka gräl med någon tomte eller nått....

Gasen i botten

2006-12-14T19:12:00.000+01:00

Jag har varit usel på att skriva. Mycket har hänt sen senast och dessto fler tankar har stormat fram i kaskader av känsloutbrott. Det känns som att jag har gått omkring och hållit andan sedan misslyckandet. När ska jag sjunka ner i djup depression? Det är en ständig balansgång av peppande och desperata försök att trösta mej själv medan jag slår bort det negativa och helt enkelt inte vågar släppa fram det onda av rädsla att falla så djupt att jag aldrig kan klättra upp igen.

Det som förvånar mej allra mest är att det faktiskt går ganska bra att hålla andan. Kanske känner jag viss lättnad över att slippa fundera över alla symptom som jag tyckte mej känna och inte känna. Eller att misslyckandet kanske inte gjorde mej så deprimerad som jag trodde jag skulle bli. Det går trots allt att rationalisera bort dom negativa tankarna med att chanserna inte är så vansinnigt bra. Att förhållandena kanske inte var helt optimala så nära inpå missfallet och hormonrubbningar och allt annat som varit den här hösten. Att jag trots allt redan från början kände på mej att det var dömt att misslyckas. Men när de negativa tankarna väl kommer, ja då finns ingen tröst. Det gör trots allt fruktansvärt ont.

Jag försöker i vilket fall peppa mej själv så mycket jag kan medan vi väntar på ny behandling. Jag har gått till akupunktör ett par gånger. Dom är väldigt optimistiska och det är faktiskt skönt som omväxling. Jag vet inte vad det kommer att ge men det känns ändå skönt att göra nånting aktivt medan jag väntar. Om dom kan hjälpa mej med avslappningsbiten är det bra nog för mej, även om behandlingen syftar till att 'bota' barnlöshet (som om jag led av en sjukdom). Det är trots allt första gången någon har tagit sej tid att prata om kost och motion och levnadsvanor. Det känns relevant att ta tag i dom bitarna också. Äntligen nånting jag kan påverka....

I övrigt var vi på en privat klinik idag för ett första samtal. Nu börjar vi om. Med ny klinik, nya läkare, ny miljö, nya ideer och förhoppningsvis ny energi.... Det var ju minst sagt en trevligare miljö. Inte för att jag tror att det påverkar slutresultatet, men va sjutton, betalar man så hiskligt mycket pengar kan man ju passa på att njuta av en trevlig miljö under tiden. Vi kom i alla fall fram till att jag ska börja spraya i januari. Det känns som en evighet men det är inte så mycket att göra åt det. Dom vill att jag ska haft en egen mens emellan, och då blir det så. Det fanns två skäl till att återgå till spray efter misslyckandet med antagonistbehandlingen. Läkaren tyckte att det var bättre att hålla sej till det vinnande konceptet eftersom det faktiskt gav bättre slutresultat trots färre ägg. Han menade på att högre dos med spray mycket väl kunde resultera i samma antal ägg om inte ännu fler. Dessutom reagerade han på att jag hade fått spruta så länge med antagonisten och han verkade tänka att det kanske hade en negativ inverkan på äggen. Skälet till att jag fick spruta extra länge var att det ideala plockningsdatumet krockade med helgen. Jag blev i alla fall väldigt glad när jag fick bekräftat att äggen nu sist verkligen fick toppbetyg. Jag trodde ärligt talat att det inte var sant när läkaren sa det före återföringen.... Jag kanske är lite väl misstänksam av naturen. Jag tänkte att det var något hon sa för att jag skulle tänka positivt. Kanske inte så konstigt att jag var misstänksam med tanke på att man gång på gång tappat självförtroendet.

Så nu ska jag ge mej på spray igen. Det känns väl lagom bra eftersom det tar så mycket mer tid, men jag håller samtidigt med om att det bästa är att välja det koncept som vi faktiskt lyckats med. Han menade dessutom på att man hade sett icke-statistiskt signifikanta indikationer på att spraybehandlingen ger något bättre resultat. Alla små hamstrån duger för mej....

Sen på eftermiddagen ringde en barnmorska. Jag trodde det var från privatkliniken, men efter en stund insåg jag att det var sjukhuset. Dom ville prioritera oss för en återföring av vårt frysta embryo av en massa olika skäl. Jag blev förstås jätteglad för det skulle ske tidigast i april sa dom till mej sist.... Men sen började vi fundera. Det är faktiskt lite skönt rent psykologiskt att ha en extra liten gratischans kvar medan vi gör det privata försöket. Om allt går optimalt nu kan vi ju alltid återkomma för ett syskonförsök (om man nu får det??). Tidsmässigt förlorar vi ju nästan lika mycket tid eftersom det också innebär att vänta till januari, och det är sämre chanser med frysförsök (speciellt eftersom vi bara har ett litet embryo som kanske inte klarar upptiningen).

Sen har vi faktiskt tagit några kliv i adoptionsprocessen. Vi orkar inte förlora mer tid nu. Vi vill ha barn till varje pris så fort som möjligt. Vi har tänkt länge och noggrant och oavsett om vi får ett biologiskt barn kommer vi att vilja adoptera. Då känns det riktigt att gasa på på alla fronter samtidigt.
Det är skönt att det faktiskt händer något när dagarna flyter på. Vi kommer ett steg närmare våra efterlängtade barn (förhoppningsvis många). När jag var yngre ville jag ha två barn, nu börjar jag bli riktigt girig.... två biologiska och två adopterade om jag får som jag vill....
Så nu gäller det att vara målmedveten!

En svart dag idag

2006-11-29T12:06:00.000+01:00

En svart dag idag. Hoppet är fullständigt ute nu. Jag har ringt sjukhuset och meddelat eländet. Alla man talar med är deltagande och gör vad dom kan för att trösta. Men det finns ingen tröst. Känslan av sorg, ilska, stress och ångestillamående är överväldigande. Igår tog jag den ena känslan efter den andra. Idag känner jag alla på samma gång. Tankarna snurrar. Kommer vi att lyckas igen? Var det för snabbt inpå missfallet? Jag har ju varit ur balans hormonellt sedan dess. Varför kan inte min kropp bara bli som vanligt igen? Tankarna om missfallet bubblar upp till ytan och ilskan blir för mycket att bära. Hade jag bara fått antibiotika i tid så hade jag antagligen inte behövt gå igenom det här. Läkare har nog ett hemligt system där de delar ut guldstjärnor för varje outdelad antibiotikakur. Nu kan vi inget annat än vänta till januari. En evighet. En lång och smärtsam jul. En till jul i tomhetens tecken. En till nyårsafton med nya löften om att barnkampen snart ska ta slut. Löftena blir tunnare och tunnare för varje år.

Hejdå hopp

2006-11-28T13:26:00.000+01:00

På den 13e dagen kom det så lite blod också. Inte mycket, bara lite mesigt, men tillräckligt mycket för att helt tappa hoppet. Ingen mensvärk men det betyder ingenting numera. Sedan missfallet har jag inte haft en ordentlig mens utan bara sånt här tjafs, så jag är inte så förvånad. Men jag är dessto mera ledsen.

Vi har börjat kolla upp privata kliniker eftersom vi har förbrukat våra två landstingsförsök nu. Embryot i frysen hinner dom inte föra tillbaka förrän i mars sa dom och jag har inte tålamod att vänta så länge till nästa försök. Tyvärr drabbas vi nu av juluppehåll så jag blir nog tvungen att vänta två cykler. Jag orkar inte vänta så länge heller, men hade det varit upp till mej så hade jag haft tre barn vid det här laget.

Berg o dal bana

2006-11-27T08:37:00.000+01:00

Dag 12 idag. De senaste dagarna har varit en emotionell cirkus. Jag fick huvudvärk i fredags som bara blev värre och värre. På fredagkvällen var jag på en middag men var till slut tvungen att skynda därifrån för att jag mådde så dåligt. Natten mellan fredag och lördag låg jag med spyhinken tätt intill med migrän. Huvudvärken släppte inte helt förrän söndag eftermiddag. Jag var helt säker på att det var menshuvudvärken som slog till, fast betydligt hårdare än vanligt. Men sen när inte mensen kom (vilket den brukar göra inom två dagar från huvudvärk) började jag tänka att jag kanske klarar mej. Igår kväll hade hoppet återvänt och jag kände mej lite bättre till mods. I morse kastades jag åter in i ett tillstånd av förtvivlan. Istället för det vanliga ljusvita spåret proggarna brukar ge kom en liten ljusbrun fläck. Nu snurrar huvudet åter i en negativ spiral. Betyder det att jag ska få mens nu? Jag är livrädd för att gå på toaletten och förstår inte hur jag ska orka med den här dagen. Kan jag inte bara få vara gravid istället? Varför ska det vara så svårt??

8 dagar

2006-11-22T17:29:00.000+01:00

Idag är det 8 dagar sen jag fick tillbaka vårt lilla embryo. Det är alltså nu det börjar.... oron, hoppet, tvivlet, desperationen, klämandet, inspektionerna i spegeln (och lite varstans passande och mindre passande). Nu är tidsfristen över. Eftersom jag normalt har en kort menscykel kan det bli platt fall ganska snart. Jag har nog inte riktigt vågat tänka den tanken fullt ut, men den kryper sej närmare och närmare... Jag känner inte direkt några symptom och det jag känner skulle mycket väl kunna vara en blandning av proggar och pms. Ibland är jag fullständigt förtvivlad och andra stunder känner jag mej hoppfull. Min enda tröst är att jag faktiskt inte kände av någonting efter en vecka sist heller.

Snart en vecka...

2006-11-21T17:40:00.000+01:00

Imorgon är det en vecka sen återföringen. Inga symptom såhär långt. Jag försöker tänka positivt. Jag vet att jag inte hade några symptom vid motsvarande tidpunkt sist heller. Men då gick jag inte och kände efter hela tiden. Jag hade gett upp redan innan. Den här gången är det annorlunda. Jag försöker röra mej som en kärring. Normalt tävlar jag upp för trappor. Nu försöker jag vara så lugn och sansad som det bara går. Ingenting får stressa mej. Inget får störa mej i min lilla bubbla. Jag har fokus på magtrakten och hejar på allt vad jag förmår. Samtidigt undrar jag vilket embryo som vill leva under den pressen. Stackars liten....

Min man är gravid

2006-11-20T12:17:00.000+01:00

Den här sidan ska inte handla om mina drömmar men den här drömmen talar sitt klara språk. Jag vaknade på söndagen alldeles kallsvettig. Jag fattade först inte var ångesten kom ifrån. Något sinnesförvirrad kom jag sen ihåg vad jag hade drömt. Han var i v13, alldeles superjobbigt bubblande glad kom han hem från ett UL. Han kunde inte sluta tjata om sin graviditet. Men, sa jag besviket, det var ju JAG som skulle bli gravid! När vi sedan talade med läkarna sa dom att dom hade gjort ett misstag, "sånt händer", "det är försent att göra nånting". Ångesten blev bara värre och värre tills jag äntligen vaknade. Puuuh.

Sedan talade vi om vilken lång resa vi har framför oss. Även om vi skulle ha supertur och lyckas. Hur ska vi orka? Hur ska vi hantera skräcken för missfall? Hur reagerar vi om jag får samma typ av blödning som sist? Vi måste våga. Även om det vore skönt att skjuta över graviditetsoron på min man så som i drömmen, så är det inte det jag vill. Jag kan inget annat än att hoppas och längta så oerhört mycket. Vi måste förbereda oss på katastrofer för att uppnå vår högsta dröm. Jag hoppas bara vi tar oss igenom det här helvetet helskinnade.

Mitt lilla bomullsmoln blir tunnare och tunnare. Jag vill så gärna att det håller hela vägen.... Jag har en ramsa i mitt huvud, "lever, lever inte, lever, lever inte". Har vårt lilla embryo fastnat? Min blödningsnojja gör att jag ibland måste springa till toaletten för att kolla, för proggarna har ju en tendens att rinna.... Varje gång har jag svårt att andas. Proggarna gör också att jag har väldigt kort stubin . Jag har bitit mej i läppen massor av gånger under helgen för att inte säga något jag ångrar.
Jag minns att jag hade samma problem sist. Jag blir galen av ilska för ingenting. Verkligen inte likt mej....

Från ett moln någonstans....

2006-11-16T09:54:00.000+01:00

Idag är jag bomull. Har sovit gott och drömt om popcorn. I små behållare. Små livliga embryon som hoppar och studsar och poppar. Än så länge har jag testdagar och röda tanter på avstånd. En tidsfrist. Sen snart ska jag börja oroa mej. Men inte idag.

Illamående av nervositet

2006-11-15T11:14:00.000+01:00

Jag sitter vid telefonen och mår illa. Klockan är inte ens 10 ännu. Alla främmande ljud i min närhet får mej att hoppa till. Dom skulle inte kolla förrän efter 10... Dom får bara inte ringa. Jag har inget försvar mot ett sånt besked. Jag försökte tänka ut något jag ska unna mej om dom ringer. Jag vill inte ha nånting annat än ett embryo idag. Ju fler dessto bättre. Jag ska försöka att inte dricka så mycket kaffe, men jag är så nervös att jag redan har hällt i mej en stor kopp utan att tänka mej för. Hur ska jag överleva den här dagen? Nu ska jag stirra lite mera på min telefon. Fortsättning följer....

Två timmar och fem hjärtinfarkter senare......
7 minuter kvar. Hoppas labbpersonalen har gått på lunch. Eller så kanske dom precis kommer tillbaka från lunch....?? Dom kanske är sent ute? Snart kastar jag ut telefonen. Telefonerna i rummet söker signal lite då och då och varje gång tror jag att det är kört.

Ytterligare 20 minuter senare.....
Nu är jag riktigt knäpp. Vågar inte kolla in tågtidtabellerna så att jag vet när jag måste åka.

Hemma igen.....
Efter en helt hispig dag är jag nu äntligen hemma. Lycklig. Jag brukar vara väldigt lugn och sansad men det är det nog ingen som tror på längre. Väl på kliniken satt jag och väntade. Flera gånger var jag beredd att bara smyga därifrån. Min älskling kanske inte skulle kunna vara med och jag satt hela tiden och hoppades att han skulle dyka upp. Men det gjorde han aldrig. När jag klev in på läkarrummet blev jag alldeles lugn. Äntligen. Två embryon med högsta betyg blev det. Ett i frysen och ett där det hör hemma. Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna få något till frysen någonsin. Jag är så lättad och lycklig. Ikväll ska jag fira med saft..... och kanske en droppe annat också.

Mellan 10 och 12

2006-11-14T11:46:00.000+01:00

Mellan 10 och 12 idag eller imorgon skulle dom ringa om det inte blir något. Snart har gränsen passerats för idag. Jag känner för att stänga av mobilen. Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är som det ska. Förra gången väntade dom tre dagar med insättning (för att det var helg). På andra dagen hade jag tre fina embryon (av totalt fem). Den tredje dagen var det bara ett embryo som var ok och det hade sjunkit i betygskalan. De övriga två var inte längre ok att sätta in. Nu undrar jag förstås om man inte borde stoppa in embryot efter tre dygn för att vara lite säkrare. Eller är det mer gynnsam miljö efter insättning? Jag blir galen av alla grubblerier. Telefonen ska jag nog ge till min man imorgon.... han är svår att nå på sitt jobb....

Plockning

2006-11-13T18:11:00.000+01:00

Så var det äntligen dags för plockning. Denna gång var jag inte så spänd inför ingreppet som sist. Däremot har jag gått omkring hela helgen och varit orolig för att dom ska ta en snabb titt och sedan säga, "nej tyvärr, dom här små löjliga äggen kan vi inte plocka", eller "ojoj, dom har vuxit alldeles för mycket så det är alldeles försent".... jag vet att det kanske är lite väl hispigt att gå och oroa mej på det sättet, men så har det här varit ett skräckmoment sen missfallet. Men så låg jag där äntligen, inföst i ett bås, med andra par runt omkring med enbart skynken som skiljeväggar. Alla med samma stora önskan i livet.

Jag var på förvånansvärt gott humör, och det kanske är det absurda i situationen som gör att man inte kan låta bli att se det hela med lite humor. Iförd tjusigt linne och ännu snyggare strumpor var det så dags för plockning. Det gjorde ondare denna gång men ändå inte så farligt. I min rusighet hade jag svårt att hålla räkningen på antalet ägg. Jag hörde bara att man ropade "första ägget". Sen väntade jag på "andra", men det kom aldrig. Jag började bli orolig. Till slut sa min man, "det ser ju bra ut!". Totalt fick man ut 8 ägg. Det var precis vad jag hade vågat sträcka mej till att hoppas på. Jag vet att det inte på något sätt är superbra, men jag blev jättelättad och glad. Det är ju rekord!

Nu börjar den långa läskiga väntan på att få höra om det faktiskt blir ett embryo. Fy den som ringer mej på tisdag eller onsdag! Nu ska jag bara slappna av så mycket jag kan. På onsdag är det dags om det finns någon liten cellklump som vill!

Delmål ett: ägg
Delmål två: toppenfint embryo
Delmål tre: positiv sticka
Delmål fyra: lyckat UL i v 7-8
Delmål fyra: passera v12
Delmål fem: passera v16
Delmål sex: lyckat UL i v17-20
Delmål sju: fullgången graviditet/förlossning
Delmål åtta: friskt barn

Någon annan som vill bestiga Mt Everest? Det verkar lättare.....

Sprutdag 12, tvivel

2006-11-09T18:25:00.000+01:00

Vissa dagar är helt enkelt tviveldagar. Dessa dagar är förstås starkt förknippade med trötthet. Alla negativa tankar växer sej starkare och starkare ju längre dagen går och sen brukar det sluta med det där konstiga illamåendet som jag har haft till och från sen missfallet. Det känns som att någon har slagit mej på strupen. Jag får inte luft.

Tanken på att det inte blir något embryo att sätta tillbaka gör mej livrädd.

Sprutdag 11, plan B

2006-11-08T20:42:00.000+01:00

Idag har jag varit på UL. Det såg kanske lite bättre ut än i måndags så jag kände mej på ganska gott humör. Tills läkaren frågade om vi hade tänkt på plan B. Naturligtvis har vi tänkt på plan B, men nu sitter jag ju HÄR fullpumpad med hormoner och klamrar mej fast vid allt hopp jag bara kan uppbringa! Jag vet att hon ville förbereda oss på det värsta, men hotet om det 'värsta' har redan hållit mej vaken tillräckligt många nätter. Låt mej bara få pausa i hoppet en stund och hämta andan lite. Låt mej åtminstone få tro att den här gången kan det bli vår tur.

Nu är i alla fall plockningen bokad till måndag. Hon tyckte att det var för få stora ägg och att det var bättre att låta småttingarna växa till sej lite mera. Tyvärr vore det nog bättre att alla blåsor var av jämn storlek men hon nekade till att det skulle vara någon fara. Jag hoppas bara att det inte är lite väl länge att vänta till måndag......

Sprutdag 9, en bra plats

2006-11-06T20:10:00.000+01:00

Jag var på UL idag. Jag var nervös. Förra undersökningen sa dom att min vänstra äggstock verkade lite sömnig, och eftersom jag i princip bara har ont på höger sida nu under sprutperioden har jag börjat bli orolig för om det blir någonting alls på vänster sida. Mycket riktigt var det ganska sparsamt på vänster sida (2-3 äggblåsor) och på höger var det 5. Läkaren sa att det inte var färdigt och att det säkert skulle bli lite mer, men han var kanske lite väl ivrig att trösta, och jag visste väl inte om jag skulle vara besviken eller om jag innerst inne visste om det på förhand. Det var i alla fall fler äggblåsor än sist på motsvarande UL (där jag tror att man räknade max 4-5 och till slut plockade ut 7), så jag kanske inte ska vara så missnöjd. Jag vet redan nu att det inte blir nånting till frysen. Jag hoppas bara att det blir NÅNTING.

När jag satt inne hos läkaren ringde mitt jobb väldigt olämpligt. Dom undrade vart sjutton jag höll hus. Jag stängde förstås av den ursäktande, och sa att det var mitt jobb, varpå läkaren sa att jag skulle hälsa dom att jag var på en "bra plats att vara på". Ja, vad säger man till sitt jobb egentligen? På onsdag blir det ny undersökning och på fredag blir det med största sannolikhet plockning och vi har superhektiskt just nu. Ska jag bara säga "en bra plats att vara på"....?

Onda tankar, sprutdag 6

2006-11-03T07:49:00.000+01:00

Nu har jag bestämt mej för att vara arg. På min mans kropp. Han är förkyld. IGEN. Jag har precis blivit frisk från den förra slängen han gav mej. Den här gången får jag bara inte bli sjuk. Det är ju bara att räkna fram 5-7 dagar, typ lagom till äggplocket.... Jag känner mej som en ond människa som inte vågar vara nära. Men det här är för viktigt. Jag gör inte en IVF för nöjes skull. Det värsta är att det säkert redan är försent att förhindra att jag blir sjuk. Jag blir så knäckt.

Uppdatering:
Jag lämnade blodprov i morse. Nu ringde dom och sa att det redan är dags att börja med nästa spruta ikväll (alltså två sprutor per kväll nu). UL på måndag. Nu börjar det bli riktigt läskigt!! Tänk om jag har ännu färre äggblåsor än sist. Kom igen nu lilla magen!!

Snälla tankar, sprutdag 5

2006-11-02T16:04:00.000+01:00

Jag har bestämt mej för att det inte lönar sej att vara arg på min kropp. Jag ska sluta skälla och ägna den lite snälla tankar varje dag istället. Klappa mej på magen och uppmuntra den lite då och då. Klapp, klapp.

Sprutdag 4

2006-11-01T09:30:00.000+01:00

Var det såhär jag kände sist? Jag försöker komma ihåg. Den här gången är jag inte nedreglerad och tar sprutor i ökad dos. Samtidigt som jag är livrädd för överstimulering vill jag att det ska kännas mer än sist. För visst ska det väl kännas när man är äggkläckare? Jag tyckte att jag kände mer av stimuleringen inför inseminationen än av IVFen. Jag hade ju nästan lika många ägg som då också. Med den enda "lilla " skillnaden att jag hade plågat mej igenom en IVF behandling med allt vad det innebär av spraysmusslande, huvudvärk, hormontjafs, narkomanfeeling och övriga personlighetsstörningar. Vilken besvikelse att inse att det inte tjänade så mycket till. Jag tror inte jag fattade först. Tills äggplockningsdagen när läkaren kommenterade att här gällde det att hålla tungan rätt i mun.

Man tror att jag var svårväckt efter nedregleringen och därför testar man nu med att skippa nedregleringen helt och hållet. Det drar och värker lite i äggstockarna och jag kan bara hoppas att det är som det ska. Jag ska inte ta blodprov förrän på fredag och UL troligtvis på måndag. Huuuh vilken olidlig rysare!

Vi var på kyrkogården igår kväll. Det låg många nya nallar och ljus och blommor där. Jag blev ledsen när jag insåg att det finns så många fler än oss som sörjer. Samtidigt kändes det varmt att konstatera att hon inte är ensam i höstmörkret.

Lillan vilar

2006-10-30T13:26:00.000+01:00

Lillan kom till sin viloplats i fredags. Jag fick precis telefonsamtalet från kuratorn. Vi har väntat länge på det. Men nu finns hon där. Som kuratorn uttryckte det ligger hon nu med sina kompisar. Barnminneslunden är en plats för mycket smärta och sorg. Alla har sin historia att berätta. Små nallar och stenar med inristade namn. Små leksaker och kära gåvor från syskon. Leksaker som slitits av väder och vind. Vi ska lägga vår sten också. Tillsammans med mininallen från svärmor.

Jag hade precis ringt till sjukhuset för att säga att jag har börjat spruta när kuratorn ringde, så det kändes konstigt att få beskedet. Så definitivt men ändå så långt ifrån över.

Nu har den långa resan börjat mot ett syskon. Jag fick mens i lördags. En riktig mesmens. Gestapuranet skulle sätta fart på saker och ting men så blev det inte riktigt. Nu har jag inget annat val än att köra igång med sprutor. Det känns inte riktigt optimalt eftersom kroppen uppenbarligen är ur balans och jag kan ju bara hoppas att alla sprutor och hormoner kommer att göra jobbet. Vi har försökt få klarhet i vad som vore bäst. Om jag ska vänta tills kroppen säkert kommit tillbaka i rytmen eller om vi lika gärna kan köra på. Men sist blev vi bara hotade med att det kunde dröja tills efter jul om vi inte körde igång nu. Även om jag på sätt och vis uppskattar denna osentimentala hållning känns det ibland som att jag sitter på ett löpande band i en fabrik som snart har tänkt spotta ut mej. Man har tröttnat på alla dumma frågor om vad som vore bäst. "Äsch" säger dom, "gör bara som vi säger och sluta tänka så mycket så blir det bra". För vem undrar jag?

Grattis igen

2006-10-27T20:21:00.000+02:00

Imorgon är dagen när jag ska träffa min brors lilla nyfödda. Hon som skulle bli kusin till min lilla flicka. Hon som mitt barn skulle leka med på familjemiddagar. Äntligen skulle jag få dela den gemenskap som mina bröder haft så länge med sina barn. Jag har skjutit upp det länge nu, och nu måste jag bara hälsa på. Men när min mamma ringde nyss för att försöka tipsa om var jag kan köpa bra blommor (hint hint ..... du glömmer väl inte att ta med något hint hint) brast det. Ingen jävel kom med blommor när jag låg på sjukhus. Måste jag gratulera nu också. Jävla faan vad ont det gör.

2006-10-25T11:58:00.000+02:00

Ilsken tant

Jag exploderade mot min stackars vovve i morse. Hon stal min lunchmacka vid ett obevakat ögonblick
och stog och svalde den hel när jag ertappade henne. Jag blev så arg att till och med min man blev rädd. Mackan flög i små bitar över hela golvet och hundstackarn fattade inte varför just denna macka var så annorlunda mot de andra mackorna hon någonsin gett sej på. Nervöst stog hon och tröstade mej när jag sen stog och grät.

Jag brukar ha tålamod, energi och bra morgonhumör. Nu har jag ingetdera. Är jag redo för IVF? Nej, kanske inte. Men i brist på tålamod är det svårt att göra annat. Energin försöker jag hämta från min snart dränerade omgivning för jag måste ju bara orka. Det är jobbigt att vara så hjärntvättad. När jag var hos tandläkaren senast kändes det som att jag glömt något när jag satte mej i tandläkarstolen tills jag insåg att det var för att jag inte hade klätt av mej och låg med benen i vädret.... På en 70-års fest för lite sen såg jag massor av gravida magar överallt.... tills jag insåg att det var gamla tantmagar. Jag inbillar mej att alla mina vänner är smyggravida. Ser jag en gravid kvinna tänker jag att det kunde varit jag. Ser jag barn så tänker jag att vi började försöka långt innan barnets föräldrar ens träffades. Såhär dags i månaden är jag dessutom lite smått skengravid. Denna gång inget undantag. Tänk om.... Yeahhh.

2006-10-24T18:19:00.000+02:00

Blödningsnojja?

Idag har jag haft en känsla av att det är dags för konstig blödning igen. Förra månaden kom den första blödningen ungefär såhär dags i cykeln. Jag mår på precis samma sätt. Skum-mensig. Då hade jag också haft huvudvärk dagen innan och hade en skum känsla i magen. Men det kan ju lika gärna vara Gestapuranet. Jag har 5 dagar kvar av Gestapuranet. Det är meningen att den ska hjälpa till att förhindra blödningen tills jag slutar äta (och sen ge en ordentlig blödning), så att jag vet vad som är vad när jag börjar ta sprutor (dag 2 i menscykeln). Tydligen är det viktigt att slemhinnan blöder ut ordentligt för att ägget ska kunna fästa. Därför är det ju bra om jag nu får äta färdigt min kur UTAN att det börjar rinna nu igen.

Jag är nog lite skadad av allt blödande. Jag har suttit och knipit hela dan. Vågar knappt gå på toa. Jag hade tänkt springa en runda ikväll men vågar inte. Jag är störd. Störd. Störd. Måste slappna av....... igen!

2006-10-23T09:19:00.000+02:00

Typisk måndag.

Jag har börjat ta Gestapuran för att slippa småblödandet inför IVFen.

Biverkningar: huvudvärk, illamående, nedstämdhet, viktökning, spända bröst, kraftig mensvärk. Dag 1: nedstämdhet, Dag 2: illamående, Dag 3: huvudvärk, Dag 4: huvudvärk+illamående+ viktökning, Dag 5: huvudvärk+ illamående (+ nedstämdhet?). Typiska måndagar har man sovit dåligt. Man slår sej på tån så man tror den gått sönder. Man missar bussen. Nedstämdhet passar in väl idag.

Jag pratade med min mamma. Hon förstår inte att hon inte kan ta bort det jobbiga genom att säga att det nog snart går över, eller att det nog inte är så farligt. Hon förstår inte att jag inte begär av henne att hon ska kunna ta bort det jobbiga. Låt mej bara klaga utan att få höra att det nog bara är idag jag har huvudvärk. Låt mej få gnälla utan att få höra att hon känner på sej att jag blir gravid igen denna gång. Låt mej få slippa tomma ord som inte tröstar, som bara tar bort min rätt att sörja, min rätt att känna att det är svårt nu, min oro inför framtiden, min beredskap inför de prövningar som väntar. LYSSNA, säger jag. För du kan inte längre blåsa på mitt sår och trolla bort det onda.

2006-10-19T18:57:00.000+02:00

Vart tog alla vänner vägen?

Jag vet inte om dom är rädda? Kanske är det för att dom har barn och känner sej obekväma. Eller så är dom med barn.

Jag känner mej så falsk när någon vän berättar att dom är gravida. Oftast har dom passerat betydligt fler månader än de sedvanliga tre. Dom lever som mullvadar i sex månader. Så ringer dom. Oftast börjar man med att prata om allt möjligt trivialt som hänt. Sen, när man precis ska lägga på så berättar dom.... "jo..., förresten....jag..." Jag börjar kunna mönstret.

Själv bubblade jag av lycka. Ville tala om för alla. Skälet till att inte berätta är missfall. Sen när missfallet är ett faktum berättar man ändå. Ganska dumt egentligen.

Men sen är det nog en del som drar på sin hemlighet av vidskeplighet. Graviditet har en fantastisk förmåga att framkalla alla möjliga konstiga vidskepliga tankar. Kanske beror det på att man inte står ut med att ha så lite kontroll. Om man kan hänga upp sej på lite vidskepligheter känns det ju som att man faktiskt KAN påverka. På samma sätt vill man kunna påverka sin förmåga att bli gravid. Hitta skäl till att man inte lyckats. Nånting man kan påverka. Till slut riskerar man att utplåna sej själv för att man underkänner alla möjliga delar av sitt tidigare liv.

Själv har jag ifrågasatt träningen, jobbet och matvanorna. Får dåligt samvete när jag stressar för mycket, jobbar för länge, sover för lite, tränar för mycket, inte äter grönsaker ..... men inte blir det bebisar för det. Kanske ska jag följa det råd jag tycker sämst om; slappna aaaavv.

2006-10-17T17:52:00.000+02:00

I början ville vi inte ha barn. Inte som andra. Vi hade så fullt upp med våra jobb och alla våra sportintressen att vi inte kände att det var så viktigt. Vi bestämde i vilket fall att vi skulle sluta skydda oss. Vi skulle bara låta det ske. Det är sju år sedan nu. Jag trodde att jag skulle bli gravid direkt, precis som min mamma. I början konstaterade jag lite lättad att så inte var fallet. Vi var aldrig särskilt oroliga när jag inte blev gravid. När vi väl satsade skulle det gå. Fyra år gick utan att vi tänkte så mycket på barnlöshet. Visst kändes det jobbigt ibland när mina bröder fick barn i flera omgångar. Men jag skakade av mej sorgen ganska lätt. Vi hade ju aldrig riktigt satsat på barn. Jag minns särskilt ett telefonsamtal med min bror som beklagade sej över hur jobbigt det var att ha barn och att jag inte hade någon aning om vad trötthet var. Det slutade med att jag till slut släppte min bomb med tårar. Det var nog då det började bli jobbigt. I början var jag mest frustrerad över alla som hade patent på trötthet, som hade funnit livets mening, och som tyckte att vi levde alltför bekymmersfritt.... vänta bara tills ni får barn....

En tid därefter remitterades vi till en infertilitetsklinik. Jag minns att min gynekolog var väldigt noggrann med att understryka att det krävdes två för att göra ett barn och att det inte var nödvändigtvis mitt problem. Utredningen började med att vi fick en lektion i sexualkunskap. Kanske inte direkt så meningsfullt. För varje undersökning som gick kände vi oss mer och mer nedslagna av situationen. Påminnelsen av att det inte hade blivit som vi hade tänkt. Smärtan av att tvingas inse faktum. Vi hade ett problem.

Den sista undersökningen var en kontroll av äggledarna. Den slutade med en remiss till operation. Trots fri passage tyckte man att jag kanske hade en utbuktning på ena sidan som hindrade passagen något. Några månaders väntan följde, och till slut konstaterade man efter ingreppet att det kanske inte var något trots allt. Dom tog bort nånting men man visste inte vad det var och om det skulle göra någon skillnad.

Till slut hamnade vi I landstingets IVF-kö. Ytterligare ett år senare var det dags. Vi gjorde ett misslyckat inseminationsförsök under tiden som tog bort allt hopp om att kunna bli gravid. Alltför många läkare hade grimaserat till våra då sex år av barnlöshet. Alltför många hade signalerat att vi kanske borde finna andra vägar. Vi gick därför en förberedande adoptionskurs och såg IVF-försöken som något vi var tvugna att genomlida för att kunna gå vidare med adoption utan att ha några tvivel. I maj-2006 var det så dags för äggplockning. Av sju ägg var fem mogna, fyra blev befruktade, ett enda blev bra. Jag var så lycklig över mitt lilla ägg. Jag tog det så lugnt jag kunde. Ingen stress, ingen sport. Även om jag inte hade så mycket hopp var jag glad över att vi hade fått mötas äntligen. Vi pratade om att i värsta fall blev den bara 8 celler stor, men den fick leva om än bara för en stund. På testdagen vågade jag inte. Min älskade fick släpa ut mej till badrummet och testa. Det första provet var svagt och väldigt otydligt. Mitt hopp sjönk. Plötsligt kom vi på att vi hade ett gammalt gravtest liggandes i en låda. Vi testade igen. Denna gång var det ingen tvekan. Ett plus, ett mirakel. Den lycka vi kände går inte att beskriva.

Vi hade lyckats med det omöjliga. Det som alla otäcka mammor på stan lyckats med. Nu var jag en av dom. Deras magar var inte längre i vägen. Jag ville ta tag i främmande kvinnor på gatan och ropa att jag också var en av dom. Mina bekymmer var borta, min sorg. Borta.

Jag bestämde mej snabbt för att inte vara den oroliga typen. Inte tänka alltför mycket på vad jag åt och försöka slappna av. Jag var övertygad om att den här gången var det vår tur. Ett första ultraljud i v7 bevisade att nu skulle vi få vårt efterlängtade barn.

Allt kändes underbart bra.Tills v12. Jag vaknade på morgonen och blödde. Vi åkte till akuten i panik, övertygade om att nu var det kört. Jag grät hela vägen dit. Vi fick hjälp snabbt. Läkaren visade en väldigt livlig krabat på UL. Ingen fara sa hon. Blödning är vanligt och det kunde fortsätta lite till. Vi åkte hem lättade och överlyckliga. Dagen efter var vi på golfbanan. Jag skulle bara spela lite. Efter en stunds spel känner jag hur det rinner blod nedför benen. Mycket blod. Jag lånar min mans jacka och knyter den om midjan för att inte skrämma barnen som går med oss. Det fortsätter blöda i många timmar. Hela natten blöder jag igenom över en binda i halvtimmen. Jag sover inte. Jag torkar blod. Vi åker inte in till akuten förrän nästa morgon. Det främsta skälet till det var att jag behövde lugn och ro och kände att jag fick mer vila hemma än på akuten. Min älskade var hos mej och vi bestämde oss för att åka in om det blev ännu värre. Det blev en lång, utdragen mardröm.

Nästa morgon åker vi in till akuten. Man konstaterar att fostret är opåverkat av blödningen. Denna gång låg hon och sög på tummen i lugn och ro medan jag var alldeles förstörd av oro. Jag kände mej nästan lite lurad. Men överlycklig.

Jag fortsatte att blöda gammalt blod efter det. I början kändes det inte så konstigt med tanke på hur mycket jag hade blött. Jag var inte orolig. Men blödningen förändrades efter knappt två veckor. Plötsligt kom det stora klumpar och lite färskt blod igen. Vi åkte in. Igen. Denna gång kände vi oss nedprioriterade när vi kom till akuten. Vi kände att vi var jobbiga som störde sjukvården. Vi hamnade hos en semestervikarie. Jag hade feber och infektionsindikation visade det sej. Vikarien frågade mej tre gånger om jag kanske kände att jag höll på att bli förkyld, hade ont i halsen eller nånting. Nej, det var inte så. Hon frågade sin överläkare om råd, som också kom in och undersökte. Fostret har vuxit som det ska. Det verkar inte vara någon fara sa dom till slut. Det finns alltså inget skäl att sätta in antibiotika, frågar min man innan vi ska gå. Nej svarar hon. Detta var dödsdomen. När vi gick därifrån bestämde vi att vi inte skulle åka in förrän det stora utraljudet. Det var ju snart dags. Vi skulle inte vara så oroliga. Alla sa ju att det såg bra ut.

En halv vecka senare börjar jag få lite ont. Det är nog växtverk tänker jag. Normalt. När det onda börjar komma i intervaller tänker jag att det nog kan vara sammandragningar. Jag visste inte att det inte skulle göra ont. Vi började jobba efter semestern och var fokuserade på att komma igång med våra arbeten. Jag hade väldigt ont. Imponerad av alla tappra kvinnor som varit gravida och stått ut med den här smärtan, satt jag på jobbet och låtsades att allt var bra. Några dagar senare gick vattnet. Jag gick upp för att kissa mitt i natten. Det bara rann ur mej. Min man var väldigt trött på mina problem vid det laget. Vi blundade båda två. Han blev arg när jag klagade. Ett uttryck för rädsla. Jag ställde mej gråtandes i duschen för att bevisa för honom att jag inte kissade. Vi åkte in. Igen.

Den här gången var det annorlunda. Vi hade förlorat allt hopp och vi var psykiskt och fysiskt utmattade av alla turer. När jag kom in såg jag allvaret i sköterskornas ansikten. Vid undersökningen såg man ett hjärta som slog. Ett kort ögonblick fick jag upp hoppet igen. Men när vi fick se släcktes hoppet igen. Vår älskade livliga lilla krabat hade inget livsutrymme kvar. Inget fostervatten att sprattla i. Hon låg ihopkrupen och kämpade. Hjärtat slog. Men det var tungt.

Man sa att fostervatten iblandkunde fyllda på sej. Att jag skulle ligga stilla. Jag fick inte äta och dricka och fick dropp. Den natten låg jag i chock. Min man också. Han satt i en stol bredvid och höll min hand. Jag minns inte att vi sov. Inte heller att vi var vakna. Bara att vi grät. Det kändes inte som att det var verklighet. Hur skulle vi orka gå vidare. Hur skulle vi orka leva. Inget val. Vi måste. Inte för att jag ville leva. Bara för att jag vill få barn. Men jag orkar inte! Vi måste börja om från början. Med undersökningar, sprayer, sprutor. Tänk om vi inte har några bra ägg nästa gång. Tänk om det här var vår chans att få barn. Jag orkar inte! Vi måste.

Dagen efter kom till slut. Min älskade ringde alla jobbiga samtal till familjen. Han kom upp till sjukhusrummet alldeles förtvivlad. Vi grät. Han var det enda skälet till att jag inte slutade andas.

En läkarundersökning på eftermiddagen visade att inget fostervatten hade runnit till. Min enda tanke var att vårt barn inte skulle lida mer. Det skulle gå fort. Jag fick piller som skulle kapa signalerna mellan moderkakan och fostret. Det var som att svälja ett rivjärn. Men till slut lyckades jag. Min enda önskan var då att jag skulle slippa bli igångsatt. Att jag skulle slippa fler såna piller. Att min kropp skulle få göra jobbet. Det fick den. Nästa morgon vid femtiden vaknade jag av värk. Någonstans ute i korridoren låg ett nyfött spädbarn och skrek. Det var inte verklighet. Jag fick morfin. Först lite. Sen mycket mer. Jag hade ont. Men den fysiska smärtan bedövade den psykiska smärtan. Jag tyckte synd om min älskade som inte fick bedöva sorgen med smärta. Jag var rädd. Rädd för att den skulle komma ut. Rädd för att inse sanningen. Rädd för att aldrig få föda ett levande barn. Rädd för min kropp som inte hade varnat. Jag fick en latrin att sitta på. Det var då hon kom ut. Jag vågade inte titta. Jag skakade och grät. Min älskade tittade till slut. Vi grät båda två. Jag kunde inte ställa mej upp. Hon satt fortfarande fast i navelsträngen. Vi ringde på sköterskan som fick hjälpa mej till sängen.

När jag hämtat mej från den värsta paniken fick vi se henne. Hon kom in under ett grönt skynke med mitt personnummer på. Vi väntade tills sköterskan hade gått innan vi tittade. Jag såg direkt att hon hade mina händer och mina fötter. Någonting med benen påminde om mina. Bara några timmar innan hade hon sparkat med dom. Det måste vara en flicka sa vi. Hon var vårt barn. Jag bad om ursäkt för att jag inte lyckades hålla henne kvar. För att jag tog livet av henne.

Moderkakan ville inte ut. Den satt fast som berg. Det blev en skrapning. När jag rullades ner till operation stog en kvinna och tog emot mej. Hon blänge på mej. Vilken vecka frågade hon. Jag svarade. Hon hatade mej. Hur kunde jag göra abort. Jag kände mej smutsig.

Dagarna efter kunde vi inte andas. Jag var tvungen att vara i sama rum som min man. Han också. Vi följde varandra runt i huset som om vi satt ihop. Mardrömmarna jag hade i sömnen var bättre än den jag levde i verkligheten. Om nätterna svettades jag ut min gravidtitet. Min mage, mina bröst, allt som påminde om graviditeten var borta.

Några dagar efteråt var vi återigen på infertilitetskliniken. Vi planerade ett nytt försök. Det skulle ske så fort som möjligt. Vi skulle fylla tomrummet så fort som det bara gick. Vi behövde svar från patologen för att säkert veta att fostret var ok innan vi satte igång. Därefter skulle vi köra. Vi kom överens med läkaren att vi skulle prova den korta varianten med höjd dos eftersom jag svarade så dåligt på första försöket. Det var skönt att inte bli motarbetad. Att ingen sa att jag var tvungen att sörja färdigt först. Vi hade hopp som räckte till morgondagen.

Svaret kom. Det är vårt födelsebevis. En frisk flicka.

Snart 10 veckor efter missfallet har jag fortfarande inte påbörjat behandling. Mina hormoner har åkt hiss och jag har haft flera blödningar utan verk, som inte påminner om mens. Jag brukar ha mycket ont, väldigt regelbundet, inte en dag sen. Tröstlöst punktligt egentligen. Jag skulle påbörja behandlingen vid förra mensen. Men ingenting stämmer. Jag vet att jag hade ÄL. Vi mätte trots läkarens uppmaningar att låta bli. Det är bra att vi vet . Nu ska vi göra ett försök vid nästa mens istället. Jag har haft ÄL igen. Om allt går som det ska den här månaden kan jag börja spruta. Jag känner mej otålig och skräckslagen. Jag vill att kroppen ska bli min igen. Att jag ska våga lita på den. Jag blödde i fyra veckor före missfallet och två veckor efter missfallet. Blödning representerar allt det jobbiga som har varit. Varför tar det aldrig slut. Nu när jag inte ens är gravid. Dessutom har jag varit illamående. I snart tre veckor. Jag mådde aldrig illa under graviditeten. Det känns inte rätt att jag ska göra det nu. Jag har börjat tvivla på att det verkligen är illamående. Ibland tror jag att det är ett uttryck för min sorg. Att jag är illamående av sorg.